Ah! This is not a list! This is not a list! Det är en knippe låtar på samma klase. En klase druvor, och let us make some wine.. get drunk.. get drunk!! Och jag har inte svurit, inte en enda gång. No, no. För jag kom ihåg vad ni sa. Att svordomar är kliché. Och svordomar är kliché. Och det är ett blandband som flyter med skiten och duvorna i stan. Ett blandband utan tema, totalt. Ett blandband som bara fastnade på en winamp i stan, mitt i stan, den 27:e mars. 20 låtar, från en mapp. 20 låtar som snurrar än. Let's get drunk. Let's dance. Let's dance. Let's dance. Och jag lyssnar på låtarna, och du vet: det känns som att göra vatten till vin. För vin är tjockare än blod. Och vi är alla syskon. Somehow, somewhere.
1. Desmond Dekker - Beautiful & dangerous (bild ovan)
Det är en oborstad diamant. Ingen kan säga att det inte är oborstad diamant. Smutsig rubin. Men jakten slutar där. Det är skiten som är det vackra. Produktionen och melodin, öga mot öga, som det vackra mot det farliga, som om det avgörs nu. Desmond Dekker lägger huvudet på sned. Alla andra körar fram Desmond Dekker i ljuset. Den stora Desmond Dekker. På några ställen i låten stannar musiken bara plötsligt upp, och ett piano kommer in, ett trumspel som om trummorna var tomma ölburkar eller stora oljefat fyllda av sand. Dagens etta var ingenting att snacka om. Det var ingenting. Det var ingenting som syntes på håll. Det är nämnligen, en av de bästa låtarna jag hört. Helt säkert och helt och hållet. Och jag bara lyssnat en gång. Lite rädd för att förbruka den. Den verkar så skör, lite rädd för att tvätta den i all min hast. Tvätta bort den, tvätt bort skiten. Tvätta bort allt. Lite rädd för att UB40 ska komma och göra den till sin. Alltid rädd för sånna som inte förstår. Resten som följer, här och ner, är ett pärlband, som
knytits fast runt den stora Desmond Dekkers hand, vrist, handled, och den där stumpen som blev över, för att pärlbandet var för långt, den stumpen: jag räknar pärlorna som fortfarande sitter kvar.
2. Pavarotti - Nessum dorma (bild ovan)
Tom Waits skrev en gång om hur Nessum dorma förändrade hans liv. Hemma hos mr Coppola, i Mr Coppolas kök. Och Coppola frågade om Tom Waits hade hört Nessum dorma, och Waits svarade nej, och Coppola stirrade på honom som om han aldrig hade ätit spaghetti och köttbullar förut, och sa något i stil med: ”har du inte hört den?!”, greppade fast i Waits och förde in honom till köket och jukeboxen. Och där, i köket, förändrades Tom Waits liv. Det är inte alls speciellt svårt att förstå. Jag har hört Luciano Pavarotti sjunga den och när Luciano Pavarotti sjunger den är det som att hela världen sväljs och kryper in i hans bröst, och lägger sig ner och vilar för en stund. Det är som att hela världen plötsligt finns Luciano Pavarottis bröst och när han sjunger det där, det vackra, det skapade, är det som att han tar en hel mänsklighets sista suck och öser ut det mot en mörk och orolig himmel. Med blixtar, regn, och åskmoln. Och Luciano Pavarotti står där och sjunger Nessum dorma, som om Nessum dorma verkligen låg i hans bröst. Och när låten är slut, så harklar han sig, kammar fingrarna igenom sitt vaxade hår, rättar till flugan, vecklar ut fracken, och spottar ut oss där vi var. Där vi stod och lyssnade, och vi går därifrån som om ingenting har hänt. Vi är bara för små för att förstå.
3. James Brown - Please please please (bild nedan)
Och så böjer sig James Brown ut över scenkanten så att svettet droppar från hans ansikte och rakt ner på publiken längst fram. Och hans ansikte blåses upp, som det gör när han tar i och ser ut att.. skita på sig.. hans blodspränga ögon verkar vara på väg att ploppa ur sina hålor och skjutas iväg som missiler, kinderna är spända så att huden nästan inte räcker till, håret står åt alla håll, publiken skriker men sitter ner, och då, lutar sig James Brown ut över scenkanten, hukar sig bakåt som för att ta sats, stänger ögonen och lutar huvudet bakåt, sträcker armen rakt ut, åt sidan, böjer lite på benen, i samma rörelse som han böjer sig bakåt som för att ta sats, och som om han var en saxofonist på kvällens sista solo, som om han skulle blåsa skallen av sig men glömde saxofonen hemma, och när han svingar sig framåt igen, dryper svettet som svett skvätter från en boxare som får ta emot ett hårt slag i 12:e ronden, James Brown svänger huvudet åt sidan, svänger det tillbaka, svänger det igen, och sjunger: ”Please, please, please, please”.
4. Wilco & Billy Bragg - Birds and ships
"The birds are singing in your eyes today
Sweet flowers blossom in your smile
The wind and sun are in the words you say
Where might your lonesome lover be?"
Den knyter på något sätt fast allt jag har, allt jag gått igenom, med ett silkesband, och en rosettknyt: alla tysta dagar, alla dagar utan mening, och all väntan, väntan på en buss som ändå bara åker förbi, ett barn i kolik, ett barn som svamlar och mumlar och aldrig gör sig förstådd, ett kolikbarn som blir full som ett rör och inte klarar sig hem, inte ens klarar sig upp, som skriker svordomar på dansgolvet och skriker referat från ”Rumble in the jungle” vid bardisken. Hur Foreman faller ner, sakta, sakta, hur Muhammad Ali sträcker armarna mot skyn, och jublet efteråt, hur stadion brusar upp i en spontan glädjechock, och alla vita soldatshjälmar, och hur alla bara skriker. Ett barn som lika gärna kunde ha sjungit den här låten i sitt sovrum, som att sitta där. Eller sjungit den här låten för bartendrarna bakom bardisken, och låtit dom skratta en stund. Ett kolikbarns bekännelser. En vacker låt. En vacker låt. En vacker låt. Jag kommer nog inte härifrån.
"Birds maybe singing in my eyes today
Sweet flowers blossom when I smile,
But my soul is stormy and my heart blows wild,
My sweetheart rides a ship on the sea"
5. Elvis Costello & The Attractions - Psycho
Ibland finns det låtar som säger allt, som egentligen är romaner, som egentligen är små romanfigurer med akustiska gitarrer och veka röster i ynkliga kroppar som springer runt och vill döda allt, och få allt att röra sig, eller bara få allt att brinna upp, små Josef K. som springer från trottoar till trottoar, balanserar på mittrefugen, och gråter uppgivet för en busschaufför, som sånna här låtar, så här:
”Oh you recall that little girl mama
I believe her name was Betty Clark
Oh don't tell me that she's dead mama
'Cause I just saw her in the park
We were sitting on a bench mama
Thinking of a game to play
Seems I was holding a wrench mama
Then my mind just walked away
You think I'm psycho don't you mama
I didn't mean to break your cup
You think I'm psycho don't you mama
Mama why don't you get up?”
6. Frida Hyvönen - Drive my friend
Jag är fast, igen. Det är underbart. Ett litet underbarn med gitarren i sin famn och, som om det var allt hon hade. En vacker melodi ur två klarröda läppar. En melodi som väcks till liv, och en melodi som slår sig fri. Eller vadsomhelst. Rosenröda kinder. Blond raklugg. Och, det lilla. Ett litet rum, och lite instängt. Med små rörelser. Hon har hittat sin plats på jorden, det känns så. En liten pinnstol av trä i ett avklätt och naket rum. Med vita väggar, och inga fönster. Jag kan skriva massa referenser nu, hur det låter och vad det låter som, men det hade varit rätt så ointressant. Det är en liten flicka, med en akustisk gitarr. Jag kan se henne sitta framför mig, med benen i kors, bestämd min, röda läppar, funderande ögon, och fingrarna över gitarren. Som om jag inte fanns där, som om hon inte såg mig. Som om hon stirrade rakt igenom mig, och fortsatte spela den vackra melodin om och om igen, för att bara den betydde någonting.
0:08 -> 0:12
7. Maytones - Born to be loved
Det var nog 72’. Maytones hade växt och blivit kändare och kändare och 72’ släpptes den här. Grannarna Maytones utanför staden Maytones i Maytones och på en Maytonesplanet. Gjorde Maytonesmusik. Den tredje Maytonesbrodern som aldrig var medlem i Maytones, som många tror, blev producent och gjorde ljudet lite mjukare och renare. Och 1972 gjorde Maytones pop. Det handlade bara om kärleken och Maytones som bara var två stycken Maytonesgrannar där den ena grannen Maytone körade upp den andra grannen Maytone så att den andra grannen Maytone efter 2 minuter och 30 sekunder bara vände sig om och sjöng ”You were born to be loved”, och log, så att den andra Maytonesgrannen också log. Och bara de få sekundrarna av
en liten och klen kärlekslåt kan lika gärna vara ljuspunkten på hela deras karriärer, och av allt, och solen i ett Maytonessolsystem, där all den andra musiken snurrar runt, och omkring i väl utvalda omloppsbanor. Och kärleken. Maytonessolen ser ut som ett hjärta och sänder bara ut... ”bra vibrationer”.. och röda géléhallon på varje solstråle. För vi är, ‘born to be loved’.
8. Neutral Milk Hotel - In an aeroplane over the sea
Den är vacker, den är lika vacker som kärleken och lika vacker som flygplanen. Och idag stod det en skrynklig gubbe mitt i Nordstan och predikade om sina flygplan, som han kastade. Och flygplanen gled i en cirkel och kom tillbaka igen. Den skrynkliga gubben log varje gång han fångade ett flygplan igen, och han pratade lite högre för varje cirkel som drogs. Som om han citerade gamla testamentet, och jag tänkte på den här låten då. Han borde leva vid havet och kasta alla flygplanen där, så att de kan korsa horisonten som de vill.
”And one day we will die
And our ashes will fly from the aeroplane over the sea
But for now we are young
Let us lay in the sun
And count every beautiful thing we can see
Love to be
In the arms of all I'm keeping here with me”
9. David Bowie - Ashes to ashes
Den bästa Bowie är alltid den Bowie som verkar vara någon annanstans. Som lyser med sin frånvaro bakom tomma skal av smink. Den Bowie som stack i förtid och lämnade kvar det där innan han gick, en låt och ett album. Den riktiga Bowie verkar vara den Bowie som inte finns, han som inte tillhör världen. En tarzan, floating in space. I ”Ashes to ashes” sitter Bowie i ett litet rum, eller i en väldigt liten kupa och han kryper ihop som om han satt i bagageluckan på en bil. Eller som att han satt i den där lilla transistorradion som den tuffa hipstern, den levande Bowie, håller i sina hand, och som om att han fanns i den och sjöng, eller, floating in space. Den bästa Bowie är den som är närmast den han vill vara, men inte når fram, den bästa Bowie är han som är närmast ”Space Oddity”, men verkar springa därifrån. För ”Space Oddity” är hans låt, ju, det är en klassiker, ju, en sån låt som var med och pusslade pusslade till en ny generation, en sån låt som pusslade upp stora delar och helheten av hans karriär och den levande Bowies imperium, där han står idag. Och ”Ashes to ashes” är bara en väldigt fin låt, och den byggs upp och blir bara bättre ju närmare ‘Space Oddity’ den kommer.
10. Bob Dylan - Mississippi (bild ovan)
Bob Dylan är äldre nu, och han har druckit tjära för att kunna stanna forever young. Om man läser memoarerna och sen lyssnar på den här så fattar man verkligen hur bra memoarerna är och hur bra den här låten är och att allt han skrivit på något sätt varit en del av memoarerna, att han bara plockat ut en del av sig själv och blottat det för allmänheten, solat sig under solen, att allt var biografiskt, men att han är lika blek nu, väldigt blek, nästan likblek, att alla känslor är sånna känslor som växt med honom, och följt med honom, förföljt honom, ända sen han kom till New York i början av 60-talet, och kanske innan dess. Kanske det som drog honom till New York och knuffade honom on the road, och lyssna på den här, inte för att han är äldre nu, för det här han, men för att han är forever young. I allt det där. En poet, som klamrat sig fast vid tidens tand. Bara genom att dricka tjäran, bara genom att dricka bläcket ur pennan.
”Every step of the way we walk the line
Your days are numbered, so are mine
Time is pilin' up, we struggle and we scrape
We're all boxed in, nowhere to escape
City's just a jungle, more games to play
Trapped in the heart of it, trying to get away
I was raised in the country, I been workin' in the town
I been in trouble ever since I set my suitcase down
Got nothing for you, I had nothing before
Don't even have anything for myself anymore
Sky full of fire, pain pourin' down
Nothing you can sell me, I'll see you around”
11. Lee Perry - The Upsetter (bild nedan)
Och den basen, den som rullar, den som flyter genom låten som om den var en flod, en flod Indien, en flod som Ganges och vi var gamla hinduer som stod bredvid, och tvättade smutsiga kläder i smutsigt vatten bara för att floden var just den floden, och för att vi egentligen ville dö och skulle dö ändå och kastas som renade människor i samma smutsiga vatten. Som om vi bara stod där och väntade, eller stod där och såg vattnet flyta förbi och egentligen flyta igenom oss. Det går nog inte att dansa till den här låten, jag skulle nog inte kunna dansa till den här låten, för det skulle vara svårt att skilja på allt, vad som är toner och sång, och röster i huvudet, men enough is enough och det skulle vara svårt, så svårt, att skilja på stegen, den gungande gången, och vem man är. Det gungande jaget. Så tänkte nog Lee Perry, men han skrev den ändå, han skrev den till sig själv, och döpte den till sitt andra jag: The upsetter.
12. Camera Obscura - A sisters social agony (Underachievers, try harder)
Den här skivan , den kan verkligen begrava en. Den här låten är den söta låten. Det är en vinterlåt. Det är en vacker vinterdags låt. När snön ligger stilla och kall. Och glimmrar med solen och det är snart jul och alla vet det, till och med djuren i skogen vet det. Den här låten vet det. Det här är en fin låt. Oh. Oh. Oh. Vilken fin låt.
13. Cody ChesnuTT - Look good in leather
Här kommer han. Han. Han. Han som dansade på Strokes-videon till Last Nite. Sen kröp han in i sitt sovrum eller i en liten garderob, spelade in en skiva på på några få kanaler med bruset och knastret kvar och blev ändå snyggare, och fick cash till studiotid men funtade upp allt på snygga 70-talsjeans, och stora New York-brillor. Maaan, den här mannen är New York. Han ser bra ut i läder. Det är stil och attityd och självförtroende som på något sätt ändå vägs upp av någon slags sanning..en orädsla, och att han.. faktiskt.. ”don’t you know it”..”tell you mama that I’m...”..”I know you wanna, just like me”.. ”show your attitude now!”..han.. HAN..att han: bara för att han ”look good in leather”...
”I can make any woman mine / because I look good in leather / I can rock a body-suit good, it blows her mind / because I know how to f*ck her better / Better than you / Got ya' wishing you could be just like me”
14. Manu Chao - Clandestino
Fy, fuck, duck, suck, fuck. Manu Chao’s bästa låt. Fuck. Den blandar allt och alla intryck med en fortfarande ledsen blick och några sorgsna ögon för allt som setts och gått förbi. Och ha, den tunga rösten, den lätta rösten, den lekfulla rösten, är de tunga ögonen och han har samplat sin röst till två, så att de körar orden fram. Med en tung tunga. Han har sett allt och nu vill han berätta om det. Den tunga tungan: kavlar ut den över den obördiga öknen och sanden i Tijuana, eller where som helst. Och well, Manu Chao är clownen för en del och bra, men han har någonting att säga och det är därför han står där. Kom ihåg det. Kom ihåg att kollagen och
de handmålade solarna på Clandestino-skivan inte bara är handmålade solar och fotografier som ska skrattas åt. Kom ihåg att han var där. Att, Manu Chao was there.
15. A tribe called quest - Against the world
Ni vet, bilderna när alla stora bilar dunkar i takt. Musikvideorna från varenda hiphoplåt på MTV. Den här takten är en sån takt. Beatet. Beatet. Och intimt, den här låten känns intim. Skitintim. Som att man får åka med i bilen, en enda gång. Och höra vad som sägs egentligen. En söndagslåt för en hiphopkultur som dör och brinner upp på lördagsnatten. Åka lite bil, dunka lite med handen mot karossen, dricka upp den sista ölen. Chilla.
16. Harry Nilsson - Coconut
Ah, jag trodde alltid att det var Tom Waits. Det låter fortfarande lite som Tom Waits. Det låter som en blandning mellan Tom Waits och Harry Nilsson. Och det är knappast någon vals längre, knappast några söta, ljuva, dova, harmonier. Djävulen vann över den brunstiga kroppen, och brast ut i det här. Dunkade på. Knappast någon medryckande ballad. Men medryckande. Knappast en sån där låt där Harry Nilsson sitter vid en liten skogssjö på sommaren, vid en träbrygga och tittar ut och rensar sjögräset från kräftorna ur en stor, hemvävd håv. Och bara verkar lycklig. Ingenting sånt. Det är som när Leonard Cohen dricker slumpen ur varenda whiskeyflaska som står i förrådet, blir full, och skriver ”Diamonds in the box”. Det här är Harry Nilssons sån låt. Han är galen. Han är vriden. Men låten är medryckande, och jag brukar ofta stå framför spegeln med den här bakom. Och det känns som att den pressar mig fram. Och jag sjunger med, och sjunger högre, och högre. Tills jag skriker. Och dansar med. Det är en sån låt. Den är perfekt för sånt. Sjunger varje ord, skriker ut orden med saliv, och dansar till varje gitarrsträng. Hör ni strängarna? I bakgrunden? Jag dansar så.
17. Van Morrison - Tupelo Honey
”You can take all the tea in china
Put it in a big brown bag for me
Sail right around the seven oceans
Drop it straight into the deep blue sea
She’s as sweet as tupelo honey
She’s an angel of the first degree
She’s as sweet as tupelo honey
Just like honey from the bee”
Det är vackert, jag har inte hört något liknande sen dess. Sen Madame George första gången, och jag tittar fortfarande efter huset på kullen, throwing pennies in the bridge below, ylande, ylande. Som en frusen man i en stor, mörk kappa, på en tom och mörk boulevard, där gatulyktorna vajar i vinden, och där vindarna är kalla och luften är rå. Och lirkandet. Det där ylandet öppnade en ny värld, som om någon vände på myntet och visade att popmusik kan
betyda nåt, verkligen. På riktigt. Det var som att bara rösten i sig öppnade en egen värld, och det är lite samma fenomen som lalala-Neil Young som stänger in lyssnaren i egna världar och
pekar skyltar åt olika håll med albumtitlar som plockas ner, och styckas i bitar. Tupelo Honey är en kärleksballad. En av Van Morrisons allra finaste låtar. En låt om kärleken.
18. Antony & the Johnsons - Today I am a boy
Igen, och igen. Det här är en sån skiva som kommer leva kvar i hundra år. Få andra skivor den senaste tid verkar ha samma lyskraft, och sprängkraft. Den vibrerade rösten, den veka operarösten som om de stod en tanig liten unge bland tenorerna i Rom, och sjöng rakt från hjärtat. Och sjöng låtrader som tål att tolkas sönder, och som egentligen bara upprepas och börjar om igen. Spökliga ridåer; dammiga, disiga, sjukhusliknande, doftande, ni vet, det kliniskt rena mot den fräna stanken av urin, eller stanken från ett öppet sår. Som sticks. Och de spökliga ridåerna dras för framför en scen utan ljus. De stora tenorerna har gått hem, men den lilla taniga killen står kvar.
19. Joy Division - Disorder (bild ovan)
”I’ve been waiting for a guide
to come and take me by the hand,
Could these sensations make me
feel the pleasures of a normal man?
These sensations barely
interest me for another day,
I’ve got the spirit, lose the feeling,
take the shock away.”
Ian Curtis med självlysande ögon, stirrande, blicken fäst längre bak i lokalen, orörlig, som om den var fäst i intet och nu såg intet promenerande bort, och ut över horisonten. Micken vickande fram och tillbaka och Ian Curtis hand hållande fast, stelfrusen, och hårt i stativet. Micken och stativet skakande och vibrerande och vickande fram och tillbaka i takt med Ian Curtis epileptiska ryck. I övrigt nästan kusligt stilla. Som en man som kämpar med alla onda tankar inom sig, men vägrar varenda tanke att komma ut och ögonen ser plågade ut, kinderna har fallit in och huden är vit och blek och Ian Curtis kämpade för att hålla allt inom sig, när han stod och balanserade på stupets kant, på randen till ett uppbrott och att kasta sig ner, på gränsen till att falla ihop och explodera, när han stod där. Darrig, men med fast röst. Och sjöng "Disorder” en sista gång. Som om den betydde allt, men inte längre var någonting värd. Som om den inte längre kunde berätta vem han var, så.. hang the blessed DJ.. och.. sen hängde han där. Sedan länge, förlorad i sig själv, och besegrad, förlorad av sig själv och viljan att vara normal, och bara stå där, sjunga låtar och vicka på höften, och le. Men Ian Curtis var inte sån.
”It’s getting faster, moving faster now,
it’s getting out of hand,
On the tenth floor, down the back stairs,
it’s a no man’s land,
Lights are flashing, cars are crashing,
getting frequent now,
I’ve got the spirit, lose the feeling,
let it out somehow.”
20. U.N.P.O.C. - Dark harbour wall
Den är fortfarande med på den där blandskivan som jag skickade till en tjej i klassen. Sen pratade vi inte mer. Jag gjorde ett omslag med stjärnor på, och skrev min egna poesi på insidan. Hej, om du läser det här nu. Du kanske vet vem jag är, isåfall. Men jag kommer aldrig att få min revansch. Jag skrev att ”Saddam var söt, kanske lite konstig, men gullig ändå”. Jag vet inte varför jag skrev så. Det var knappast något jag tänkte fram. Men kanske för att alla andra sa likadant, och sa motsatsen. Det kändes som att jag klottrade det på den mörka väggen, och på piren stod du. Du och stjärnorna, och räknade stjärnfall. Du vet, när du stod där, jag försökte fånga alla stjärnor i min famn. Du nöjde dig med att räkna stjärnfall. För några är det så. Och jag översatte hela lyriken fel, jag trodde han sjöng: ”...and you were staring at the sea”, men han sjöng, ”...and you were staring out to see”. Det kanske är därför vi inte pratar mer, det kanske är därför vi inte har hälsat sen dess. Nu är det jag som står där, vid piren, och ser trasiga stjärnor falla ner. Och jag har tappat räkningen, ha, jag har tappat räkningen, för jag har aldrig fångat en enda dröm. Inte en enda dröm. Jag ville vinna över någon på min sida. Mot resten. Mot drösen. Men jag har inte fångat en enda dröm och jag fångade aldrig dig, heller.
Och jag slogs mot alla dom. Listan är inget vapen, inte heller den här. Det är inte ens ett fuck you-finger i luften. Det är bara ett hej då, och jag finns. Och det är inget vapen, no, no, men det är mitt enda sätt att hävda mig, på. Mer som en fågelskrämma, hörde du det? Så jag sminkar mig i regnbågens alla vackra färger, bara för sminkandets skull. Och låtsas som att jag gömmer mig bakom något, sen håller jag upp en spegel i näven, och bär små speglar på min kropp, och det enda jag säger, eller inte säger, men det enda jag står där för: är för alla fågelskrämmor i stan: är för: att säga: "ni är likadana som mig". Jag är inte bättre än någon av dom, no, no. Men, det är sant. När jag skrivit klart min lista. Så kan jag titta på alla dom och se dom i ögonen och tänka att ni kan döda mig nu, jag bryr mig inte, så döda mig. Men fäst listan på gravstenen, låt listan så kvar på gravstenen. Låt listan stå på gravstenen. En grav för mig och mina hundar. Bredvid ett fotografi i svart och vitt. Ett fotografi som Evans fotografi lite längre ner.
1. The unknown rebell
Ingen vet vem han är, ingen verkar ens veta vem om han verkligen heter Wang Weilin. Han kanske kom till Beijing bara timmen innan det här kortet togs, med ett tåg, som son till en fabriksarbetare, och, 19 år gammal. Och han kanske dog några timmar efter det där, med ett skott i ryggen som så många andra den dagen, den 5:e juli 1989. På Himmelska fridens torg. Han blev min hjälte, då. Jag var inte alls gammal och jag trodde han skulle dö rakt där. Jag trodde dom jävla tanksen skulle köra över honom. Bilden av den lilla studenten med väskan i sin hand och alla stridsvagnar framför, är en sån bild som aldrig kommer dö. Och han blev "rebellen", med väska och kostym och allt var så jävla stilrent och i kaosets mitt och ödets nyck, så jävla vackert och symboliskt. Det var Yoshimi battles the pink robots, och en kommunistisk diktatur mot en liten student som bara ville ha kul. Och det stod hundra tusen bredvid, men just då, och precis där, var det bara fyra stridsvagnar mot Wang Weilin.
Kommer ni ihåg dansen? Några steg till vänster, sen till höger. Och hela världen tittade. Discolamporna skulle snart bli gevärseld och golvet skulle dränkas av blod. Men han dansade i alla fall. Det har skrivits hundra miljarder texter om Wang Weilin och han bär oss på sina små axlar. Han bär oss på axlarna, han bär oss på axlarna. En hjälte, en jävla hjälte! Han bär oss genom listor och listor som listan i Times över 1900-talets mest inflytelserika personer, där bär han oss och alla andra, alla hjältar, Nelson Mandela, Einstein, Muhammad Ali, och..eh..och..Wang Weilin.
Jag undrar alltid, om han visste, klart han visste: att samma mynningar som pekade mot honom, pekade han rakt i skallen och kunde döda honom med ett enda ‘knapp’-tryck, sen skulle trycka på knappen tusen gånger om och döda hundratals, kanske flera tusen, oskyldiga studenter, och älskande par och gravida tjejer och små barn. Jag undrar om han tänkte på det, eller om han bara stod där. Wang Weilin, 19 år.
The Unknown rebel, och vad hände sen? Det är nästan bara det, att det såg ut som att han skulle gå av. Han såg så liten och oskyldig ut, han var nog det. Han såg ut som killen som skulle gå hem och lipa i flera år för ett brustet hjärta och kärleken. En sån som aldrig vågade räcka upp handen och säga rätt svar, på lektionerna. Och så stod han bara där, framför fyra stridsvagnar, med sin väska och sin välstrykna kostym.
2. Dexy’s midnight runners - Reminisce part 2
Ah, den är så jävla fin. Om hur Kevin Rowland blev kär en sommar, lyssnade på radion, var kär, lyssnade, var kär, sommaren 1969, sa hej då, försvann, och satte på radion igen - nästan tjugo år senare, och började minnas sommaren 1969, började minnas kärleken, och skrev en låt. Den här låten. Och det blev sommar igen, sommar på repeat.
"It's funny how I remember the summer by the record
The summer of 1969"
3. Trigger Happy TV
Det var det som om Trigger Happy TV öppnade allt, det var snyggt och det var alltid roligt. Stora kramdjur sprang runt på stan och skapade kaos, bildade stora upplopp, kaniner i skyltfönster som knullade, taxi i rondell som bara körde runt, runt, det var Hassan på bildform, det var dolda kameran i regi och med det vanliga folket i huvudrollerna som absurda statister och Morris-dansen framför gamla pensionärer och Dom Joly visade att humorn sitter längst inne, inne i samhället, inne i gråa kostymer och gråa människor och en tråkig omvärld, just som kontrasten till den tråkiga omvärlden. I de roliga situationerna, och en stor duva på taket, "akta dig för den jätteduvan på taket", men vem i helvete hade kunnat tro att duvan skulle vara så stor? Sniglar med hus på övergångsställen och rasande jävla apor, på väg ut från zoo.
4. Tom Waits - Martha
Och så har jag fallit för det självklara. Det kändes nästan som att falla ner i en grop. I ett hav av ormar och möss, där alla mina vänner redan satt, där alla andra redan satt. Och välkomnade med ett "asså, det är dags nu", eller, "det var på tiden". Martha är underbar. Den är som en signaturmelodi, för att den bara känns som att den alltid har varit där och att den alltid har varit där. Och det känns som att pianot rullar iväg, går sin väg, promenerar: och att vi alla andra springer efter det pianot. Det jävla pianot. Så började jag också älska det där jävla pianot. Som alla innan mig. Det känns som någonting, ah, så svårt att förklara. Det känns som att "Martha" är en signaturmelodi, för någonting. Som att den ligger där och väntar, som att det där jävla pianot spelar för sig själv.
5. Ocean Colour Scene - Huckleberry Grove
"Shirley was a lady whose teeth were made of gold
She danced before the music and everything it told"
Bara för att det vår, men herre jävlar. Det är ju vår. Och det är typ ett år sedan jag såg färger i Manchester för första gången och små äckliga ungar dansade i fontänerna vid bussarna på Picadilly square. Jag irrade runt smått förvirrrad, vilsen, och orolig. Stack in huvudet i skivaffärerna vid Oldham street, för att hålla koll på vad som fanns inne. Och en gång stod den här där, och jag köpte den enbart för att den kostade 1 pund. Ocean Colour Scene’s b-sidor. Sen fattade jag aldrig varför i hela helvetet de hade lagt den här låten som en b-sida. Den är underbar. Den blev min vår då, och den blir min vår igen. Och, äh, jag har lyssnat på mer Ocean Colour Scene nu, jag fattar inte. Men, det kändes som att den här låten har allt som Ocean Colour Scene’s andra låtar saknar. Den saknar allt som de andra låtarna har, och den tendensen till softrock som säkert kom efter att Liam Gallagher sagt typ: fuck, fuck, I like them, fuck fuck..var inte bra för utvecklingen.
6. Robert Johnson - Last fair deal gone down
"If you cry about a nickel, you'll die 'bout a dime"
Låten som fick Keith Richard att spela gitarr, låten som fick en jävla gitarr att fälla tårar. Och Robert Johnson, han satt vid ett dike, vid en torr grusväg och såg dammet virvla upp i små moln varje gång en häst med vagn rullade förbi. Drog in dammet, hostade, och fortsatte spela gitarr.
7. Kris Kristofferson - Jody and the kid
"She would meet me in the mornin'
on my way down to the river,
Waiting patient by the China Berry tree;
With her feet already dusty
from the pathway to the levee,
And her little blue jeans rolled up to her knees."
Vad vi ska tänka på och skita i allt annat, är historierna i de där gubbarna, som om countryn är kass och borde dö, som alla säger. Det är som att gräva bort en del av Amerika, någonstans i syd, en liten del av hjärtat. Inledningsraderna på den här låten är helt ärligt något av den vackraste poesi jag läst. Melodin vaggar in. Jag drömmer om små porlande bäckar vid blommande ängar och fjärilar och en barndomskärlek i färgglada tygshorts och en håv i handen och ett metspö i den andra och blommor i håret och fågel som kvittrade tre monotona toner, och försvann. Kom tillbaka och försvann, som fågeln i den där Faulkner-boken om hon som dog. Äh. Det var inte så. Och högt gräs med gräshoppor och humlor och bin och hallonsaft och jordgubbar med grädde. Dagen då alla är vänner och, de dagarna är färre nu. Men Kris Kristofferson goes on. And on. And on. And on.
8. Tindersticks - Blood, Patchwork, City Sickness, Whiskey and water, Marbles
Tindersticks var allt det där, var Manchester och tidiga morgonar i en buss som bara gick runt och runt, och frost som ett istäcke över utbredda ängar med industriavfall, och ledningar stora och breda, från horisont till horisont, och Tindersticks var en sur uppstötning, var den sura uppstötningen som aldrig spottades ut, i flosker eller så, utan som tuggades sönder i munnen och sköljdes ner med en klunk rött vin. Tindersticks var det röda vinet. Det röda vinet som sönderdelade den sura uppstötningen och de sura uppstötningarnas heffaklumpar och varknölar, som det röda vinet sönderdelade ett helt liv. Bara för att få två pusselbitar att passa ihop. Jag + Manchestser = Tindersticks. För mig var Stuart Staples röst alltid en trygghet, som en pappas röst, som min pappas röst, och inte för att han sa någonting, eller sa hur allt skulle vara, men för att han sa att man får vara så här ibland, ensam, trött, ledsen, liten, vilsen, och för att han nästan verkade gråta det fram. Och det blev sena nätter med Kafka i min hand, och sömnlösa nätter med ett blandband. Fem låtar, fem sjuka låtar. De här låtarna. Fem av Tindersticks allra, allra, bästa låtar.
9. Garrincha, folkets glädje...
Den spruckna ängeln, med de brokiga benen och ingen som förstod. Vänstra benet längre än det högra, och skevt. En ängel på sjunde trappsteget, och ängeln som bara ville spela fotboll, dricka sprit. En dum jävla ängel. Ett geni, en lirare, en Nacka Skoglund och en Kurt Hamrin. Det finns nog ingen lirare som han, det har nog inte funnits någon heller. Tillsammans med Pele var han Garrincha, som förde Brasilien till två VM-guld, och tillsammans med Pele förlorade han bara en enda match. Och de som sa att VM-58 var Peles VM, ha, eller, ha, de borde nog tänka om. Pele var överraskningen och underbarnet, Garrincha var stjärnan och hjälten. Och det finns en match mot Sovjet som säger det, och det finns ett sovjetiskt lag i spillror och fragment och små bitar för sig, som alla säger likadant, med spruckna läppar, brokna tänder, och ingen som förstod. Sen Garrincha snurrade bort fyra man, väntade in en, snurrade bort han igen, och gjorde mål. Ängeln på sjunde trappsteget bara stod där. Den lilla fågeln, mm, fågeln som sjöng tre toner och försvann. Mot Sovjet var det som att änglar fanns, och på tre minuter avgjorde Garrincha matchen på egen hand: tre minuter som en fransk journalist senare kallade "de tre vackraste minutrarna i fotbollens historia": tre minuter, tre toner, och den lilla fågeln trillade ner från sin gren: 49 år och död.
10. Bobby Fischer
Ibland känns det som så där, det var kalla kriget. Och det känns ibland som att det var Spassky och Fischer som låg på båtarna utanför Cuba och spelade schack, när hela världen höll andan. Och de löste allt med en remi. I verkligheten vann Fischer. Reyjkavik 1972, amerikanen och kaxiga ungtuppen Bobby Fischer mot maskinen och ryssen Spassky, som på alla sätt var en maskin. Som bara var kuggen i en lång kedja av sovjetiska schackmästare, en sån som föddes med schackböckerna, och sen lotsades fram till tsarens bord bara för att vinna en enda match: Fischer vs. Spassky, Island 1972.
"The turning point in my career came with the realization that Black should play to win instead of just steering for equality."
När folk pratar om Bobby Fischer så pratar de nästan alltid om Fischers vilja att vinna, om hans jävlaranamma, om hans sluggande stil, om anfall och krig. Och de pratar nästan alltid som om Fischer är gud. Som om han var en hjälte. Som om han egentligen inte finns.
11. Irreversible
Jag vet, jag har kollat på den. Och i debatten om den 13 minuter långa våldtäcktsscenen verkade alla glömma bort att den var bra, och fin. Och vacker. Och att det finns en scen som nog är råare ändå. Den där med brandslangen. Och jag hade en lucka en gång, en tid då jag gick till biblioteket och lånade guldpalmsvinnare på rad, och av alla de där filmerna, hade den här tempo, och var något nytt, något som tilltalade, något som sa saker som det var, en film som ville ut och chocka, och en film som betydde någonting. Det är kanske en provokation, men låt det vara en provokation. Och jag hade en kompis som följde mig hem, och vi snackade film och kollade på allt det där tillsammans och han gillade inte den men vågade inte gå hem ensam sen, när det var mörkt. För mig har det alltid varit väldigt motsägelsefullt, lite konstigt, hur filmer som berör och får folka att gråta och spy, också kan få folk att hata den, och försöka riva ner en bioduk. Och, det var nog vad som hände här. Film handlar om att beröra. Och folk borde hata sig själva, lite mer.
12. Franz Kafka - Dagböckerna
Han skrev om att skriva, det var det enda han var intresserad av. Handlingen kom i andra hand, och det som hände var alltid konstruktioner av vad som utspelades i tankarna, inne i hjärnan och på några blixtrande sidor i dagböckerna verkar livet precis lika förvirrat, förlorat, förskansat, förbrådet, och försvunnet, som Josef K:s liv, och en vanlig dag i rätten.
13. Evans - Graveyard - Fotografi (se nedanför)
Och på några milimeter på ett fotografi ryms hela livslängder av en befolkning i en liten by, ett Dogville, en skrämmande bild. Hur allt det omänskliga, kläds i mänskliga attribut just därför att så många människor har gått den stigen förut. Från fabriken, till kyrkogården. Och alla dör, till slut.
14. Stranger than paradise
Den är bara så jävla cool, den jävla filmen. Den är som en Trainspotting för alla som levde då. I New York, efter beatens tid och när Dean Moriarty-typerna kommit mittemellan generationerna, för att anses coola. Den där jävla kusinen kommer dit och han är verkligen en jävel, en jävla jävel. Sen drar de iväg söderut, i all jävla hast. Och det är en road-movie, på riktigt. En roadmovie rakt in i gapet, rakt in i ett svart, sprucket, hjärta. En roadmovie, bara, som sättet att fördriva sin tid.
15. Shoes - Osaka
Aaa, det är väl några år sen nu, men jag älskade den jävla låten. På riktigt, och jag hade fuckat upp allt i min lilla förkrympta hjärna, så jag trodde att Osaka var en av de två; staden jämte Hiroshima som fick kärnvapen över sig, men det är nog fel. Och jag trodde att Osaka egentligen handlade om tjejen som vek papperstranor och skulle vika 1000 stycken innan hon dog, men inte hann, och den där tjejen, jag började tänka på allt det där och rörde ihop allt till en jävla smet, men allt var väldigt vackert och jag läste boken igen för några dagar sen, på ett skolbibliotek och en två timmar lång jävla rast, och jag har inte hört den låten sen dess. Jag har inte hört den på två år, sen jag läste om tranorna, vek några tranor själv, lät de dö och störta ner mot hård betong, och grät.
16. Skyltdockor
Min besatthet för skyltdockor är nästan total, och på alla sätt där. Neurotisk, närmast sjuklig. I några ögonblick av Harrison’s flowers förstod jag nästan varför, och det är vackert på alla sätt och vis: utanför utspelades en ren och skär utrotningsscen, serber drogs ut på gatorna och sköts med nackskott, familjer med barn, alla sköts och för några korta sekvenser, de korta ögonblicken, går kameran in i en gammal, unken, affär, och filmar ut, och, där, mittemellan står skyltdockorna, framför ett dammigt skyltfönster och stirrar ut, med samma stilla posé som förut. Som om de stod på Kungsgatan i Göteborg och bad folk tafsa på dom. Och skyltdockor överallt, de står bara där. Talar om vilka vi är, talar om allt. Om oss. Visar hur vi rör oss, visar att vi rör oss, bara genom att stå där.
17. Spiritualized - Broken heart (Ladies and gentlemen we are floating in space)
Låten kom lite i skymundan och i skuggan av det monumentala och slutgiltiga mästerverket, på samma skiva, titelspåret, i skuggan av kyrkan och i skuggan av lågorna som brann. Men den är fin, det är en låt från samma resa i rymden, från samma rymdpromenad och om de tappar taget nu, så kommer de aldrig att komma tillbaka, eller orka tillbaka, om det där SMS:et inte går fram, så kommer de aldrig att kyssa någon igen; för många handskriva brev utan svar, för många handgjorda pärlband men ingen arm att knyta den rund, och popmusik. Pop om allt, och pop som verkar betyda ändå mer.
18. Ocean Colour Scene - The day we caught the train
Herre gud, om jag ska skriva en bok så ska den heta så. The day we caught the train. Vilken underbar låtrad. Vilken jävla låttitel. Och jag stod där i Manchester, på Oxford street, där bussarna sveper förbi i gångtakt och drar stora stackmoln av avgaser bakom sig. Och såg den där jävla titeln och köpte skivan för 1 pund, till slut. The day we caught the train. Om folket som tvekade, men vågade. Som balanserade på rälsen, men hoppade på. Som vände sig om, och darrade, men satsade.
19. Caféer: Café Java (Göteborg)
En bra stad har sina bra caféer. Och caféer med doft av kamomill. Där den tunga cigarröken ligger som förtätnade dimmor och ensamma moln över ensamma pojkar och flickors förstelnade blickar. Där kladdkakan är torr, och möblerna knarrar. Där kaffekopparna är små, och kaffet är mörkt. Där temuggarna är storra, och teet är tjockt. Helst "Earl grey", eller vanlig "Chai". Och torra kladdkakor, men kladdkakor med mycket grädde på. Och dammiga böcker mot gammal tapet - färgflagor i taket och tavelramars sprickor. Där Pablo Picasso skulle ha snackat med Jean-Paul Sartre, eller med vem som helst. Jag tänker på café Java, i Vasastan. Men jag har inte hittat nån av dom där.
20. Franz Fanon - Jordens fördömda
Om kolonialism och förtryck. Boken som blev min bibel ungefär i den vevan då jag försökte lära mig Martin Luther Kings tal vid Lincoln Memorial 1963 utantill, men tröttnade. Ungefär då de svarta pantrarna och Mexico city 1968 kom in i mitt liv, ungefär då Malcolm X tal bandades in och bandades av bara för att säga något om mitt liv, som ingen sagt förut, och allt verkade främmande, det är sant, jag är vit, men allt stämde också in. Ungefär då läste jag Jean-Paul Sartres 27 sidor långa förord till boken, som egentligen också blev ett förord till självföraktet och den jävla ilskan hos de vita och genomskinliga som valde att sjunga med och hoppa in i de färgades led om protester och krav på integration och värdighet. Jag var liten och låg i min säng, det är sant, men jag läste den här boken och klistrade upp nya planscher i mitt rum. Det kanske bara var en pubertal grej, det kanske bara var vevan då jag stod framför spegeln och stoppade in stenar i kinden för att få rösten att vibrera som Martin Luther King om sina små barn i Georgia, men min röst var alldeles för vek, och, och, och, det var lättare att skrika som Malcolm X.
Sitter i mörkret och knäpper med fingrarna. Hoppas att någon fin liten melodi ska öppna sig, framför mig. Och ta mig långt härifrån. Vi kan flyga till Brasilien. Jag har min packade väska under sängen, och drar igen den med dragkedjan. Ifall, ifall. Jag väntar på en melodi, och på att den jävla melodin som ska ta över mig för jag behöver något nu, cyanid eller plastik, jag behöver förändra mig. Och musik är bara melodier, konst är bara penseldrag, men i alla melodier finns en röst som strör sina ord efter sig, och i varje ord får melodin sin mening och essens. När jag knäppt med fingrarna riktigt länge, och bara suttit i mörkret och inte ens orkat titta upp, börjar jag också se melodier i penseldragen, en melodi för varje tavla och en melodi som svettet över pannan på arbetarna när de kommer och en melodi som tårarna i ett begravningståg när kroppen läggs ner i jorden för en sista vila sista gång. Jag sitter kvar och knäpper med fingrarna och ur de knäppande fingrarna kommer det här...
1. Hank Williams - I can’t help it (if I’m still in love with you)
Låten, det låter Gram Parsons. Som fan. Men det är Hank Williams. Vilken låt, vilken jävla låt!
Och på några få jävla rader i sin memoar skrev Bob Dylan ner sanningen om poesi. Och ni som tror någonting, ni som undrar och förtydligar fakta och nämner årtal för ett sätt att vara och för att rätt, ni kan läsa det där eller dra. And it was all about Hank Williams. Jag är på G. Jag är på G. Jag är på G.
Bob Dylan said:
"Redan som ung identifierade jag mig helt och hållet med honom. Jag behövde inte uppleva allt som Hank upplevt för att förstå vad han sjöng om. Jag hade aldrig sett en rödhake gråta, men jag kunde föreställa mig det och det gjorde mig ledsen. När han sjöng "nyheterna är ute över hela stan" så visste jag vilka nyheter det handlade om, fast jag inte visste. /.../ Senare fick jag höra att Hank hade dött i baksätet av sin bil på nyårsdagen. Jag höll tummarna och hoppades att det inte var sant. Men det var sant. Det var som om ett stort träd hade fallit omkull. Nyheten om hans död drabbade mig hårdt. Tystnade i yttre rymden var öronbedövande."
He said that.
2. John McEnroe (I huvudet på John McEnroe)
"Jack Nicholson greeted him with that catlike grin and told him, ‘Johnny Mac, don't ever change.’"
Jag köper allt, jag älskar John McEnroe. För det var alltid McEnroe mot resten av världen, sa han som skrev boken om McEnroe och jag ska verkligen läsa den nu. I huvudet på John McEnroe. Och i den där jävla frisyren samlades en hel generation, och folk hatade McEnroe och folk älskade McEnroe. Och John McEnroe stod bara där, som en rockpoet, som en Bob Dylan med tennisracket i sin hand och stort hår och han svor mot domaren och för varje raseriutbrott grävde han fram sporten i sitt rätta ljus, sportens värld, det enda rätta: att varje raseriutbrott egentligen bara var en naturlig reaktion. Och på andra sidan stod Björn Borg och i varje situation där John the man skulle skrika svordomar, högt - rakt ut!, eller lipat lite lätt, stod Björn Borg med ett stoneface och höll allt inom sig.
Läs mer!
3. Doisneau - Sidelong glance (bilden ovan)
Maaan, jag har kollat på det här fotografiet med sömniga ögon och jag har kollat på fotografiet med stirrande ögon och jag har suttit ner och stått upp, klappat ramen eller försökt att riva den isär. Vänt mig om snurrat ett varv, men jag har skrattat varje gång. Få fotografer lyckas fånga någon slags balans som Doisneau, och det handlar inte om estestik, det handlar om att få en mening och ett syfte med bilden.
4. The Arcade Fire - The funeral
Fan, det är inte ofta man känner att man har missat något historiskt. Men jag känner det fan nu. Fan jag missade det. Debaser igår. Fan jag missade det förbannade tåget och jag orkar inte springa ikapp. Jag missade Arcade fire som jag aldrig ska missa något igen. Låt det jävla tåget köra över mig, låt mig trilla ner på rälsen, men låt inte mina ögon se det förbannade tåget åka ifrån mig en gång till och de jublande människorna i kupéerna sänder ljus till mig hos skatorna och jag är utanför nu, det känns som att jag är på en annan planet.
Och det är något speciellt med att se Arcade Fire live, jag har bara sett vissa klipp. Men det finns där, allting. Inte bara det att de gjorda förra årets bästa, bästa, bästa, skiva. Musiken spelar med blod i maskineriet, det är som en orkester som går ihop med handklapp och high fives bakom trombonerna för nu i helvete ska vi spränga sönder allt och vi ska spränga sönder våra egna jävla liv och vi ska sprängas med blodet fortfarande pumpande och sprutande ut ur avbitna ådror och ett hjärta på tomgång, är fortfarande ett hjärta.
5. Kurosawa - Rashomon
Äh, det där var dagarna. Första Kurosawa-filmen och de stod under ett öde och söndrigt tempel och snackade om livet, i dåtid. Sen kom den jävla filmen i svart och gränsen mellan ren fiktion och ett konstigt samhälles sår och ärr, suddades ut i varje nyans. I varje våldsam handling, med vartenda osäkert steg och i varje rädd och hjälplös blick. Se den.
6. Righteous Brothers - Unchained melody
Poor Hampa Hampsson satt i skolan med en laptop och skickade underbar musik. Soul, när rösten går upp och lägger sig på en linje längst upp, och verkar tveka på att stanna kvar och vilja ner igen -men- ..och hamnar som flaggan på halv stång innan 02:55 och den går upp i ett jävla crescendo och efter det kommer ekot och intrsumenten som tonar ut i en kör och "I need you", som ingen behövt någon förut. Ah, det är vackert. Så jävla fint. Tack Hampa.
7. Degas - Combing the hair (tavlan nedanför)
Det är den röda oceanen av glödande lava och håret flyter in där och förnalkas och där är minen som verka lida och smärtan och som säger: "snälla, bränn mig inte, bränn mig inte levande, bränn mig inte med den glödande lavan". Och bakom står ondskan och kammar lika hårt som förut.
8. Mikael Ljungberg hos Luuk
Äh, vet inte vilket år det var. Men det var samma säsong som Feven frågade om Göran Persson använde boxershorts eller tanga, typ. Och det var samma säsong som Göran Persson skojade och medgav att han hade busringt till Boutros Boutros Ghali, och det var samma säsong som Göran Persson sa att det fanns få dörrar som han kunde gömma sig bakom och det var samma säsong som Magnus Uggla sa att brottning var bögigt, och Ljungberg kom dit som OS-mästare och Luuk sa vad Uggla hade sagt och Ljungbergs ögon mjuknade och de stora kinderna log och Ljungberg svarade: "Det var ju moget sagt."
9. Badly drawn boy - Pissing in the wind
"Now the ground shifts beneath my feet
The faces that I greet never know my name"
10. Tour de france, etapp 15, 2003.
Jag kommer ihåg den jävla sommaren som om det var igår, sommaren 2003. Monstret Lance Armstrong mot tjuren Ullrich och monstret var stark som vanligt men bleknade när bergsfötterna vickade sina tår, jag och min tvillingsyster sprang hem från skolan och såg Girot på TV:n i stort sett varje dag, den våren. Med svart kaffe och skrik och skrik och skrik och hesa telefonsamtal till farsan om Pantani, de gångerna Pantani vann och drog i väg och gjorde allt annat så orörligt och stilla, och verkligen gjorde cycklingen till en konst. Men det var sommar nu, och jag hade fått jobb i en industri och i lunchrummet snackade alla om Tour de france. Jag cyklade hem efter jobbet och såg allt, varenda tår och publikens skrik. Robert Vacchi skrek. Alla skrek. Jag stod upp framför TV:n och vevade med armarna, och det är sant, och jag skrek, och jag skrek som fan och än i dag när jag blir full och dansar på ett dansgolv kan jag skrika Roberto Vacchis referat, tills jag blir full, eller hitta på egna citat:
Monstret, ligger ner, blöder, sackar efter och verkar svag. Vänder sig om! Vänder sig om! Ullrich ligger i hans rygg och ser monstret vända sig om och vet att han har en chans nu, en chans på tusen, och nu finns ingen smärta kvar i tyskens bröst, ingen tvekan, ingenting att känna efter för, han måste ta den jävla chansen om han så spränger sitt bröst! Spränger sitt jävla bröst!! Till en fontän!! Till en jävla fontän och åtlöje till paraden av bilar med snygga brudar som åker förbi!! Och där, DÄR, DÄR, monstret hakar fast i en åskådares plastpåse och faller!! Den jäveln faller. Han faller. Armstrong faller. Tar sig upp på fem. Tysken väntar lite avvaktande. Etapp 15. Etapp 15. Men tysken kör på, bra alltså. Och Armstrong kommer igen, nu eller aldrig. Han tar igen försprånget, tar igen och tar igen och ser tyskens rygg igen. Tar fast ryggen och pressar sig förbi, tränger sig förbi och kör iväg från tysken. Och lämnar tysken blödande efter sig med bilden av hans rygg, obevekligt pigg och nästan omänsklig. Där avgjordes hela det årets Tour de france. Och kanske, avgjordes Tour de france där, även för många år framöver.
"After the crash, I had a big rush of adrenaline. I told myself 'come on Lance, you must win the Tour today'."
11. Hank Williams - Your cheating heart
Om den andra Hank-låten var Gram Parsons så är den här Bob Dylans. Med samma vresiga röst och darr blev Bob Dylan Bob Dylan, och med samma jävla sätt att dra ut orden till hesa, långa parafraser gjorde Dylan några av sina bästa låtar. Hank Williams gråter, och det hörs.
12. The Beach Boys - Wouldn’t it be nice
Det är egentligen bara melodin och produktionen. Den är underbar. Den jävla låten kan fästa sig på vilken vägg som helst. Och tiden som Bob Dylan beskrev som ett hykleri med jaget, som en jävla strävan och lögneri att vem som helst kunde bli vem som helst och i slutändan hur bra som helst och i slutet så vara alla genier, och det är vackert, men det är inte så. Brian Wilson var geniet med dårens vackra drag, och han skrev den låten om allt det där. Med en melodi, och vilken jävla melodi.
13. Hot hot heat - Goodnight goodnight
Värdiga rockpojkar att axla, mantla, och bära vidare arvet från en rockvåg som egentligen kom och dog med "Is this it?". Lagom små och oskyldiga, rätt så mycket så stil. Inte nåt som består, men yäh, vi lever i stunden.
14. Black Grape - It's great when you're straigt...yeah!
Fan, hela skivan är en lång dansorgie i att vara full och dansa omkull och jag kan se dansgolven i Manchester och jag kan se varenda jävel dansa där nu, med händerna i luften och plocka äpplen från äppelträden som inte finns, de dansar så. Kläder i neon och blinkande lampor till sent nästa morgon. Shaun Ryders kärlek till musik blev allt det här. För Shaun Ryder älskar musik och det hörs på skivan och det hörs i rösten och bruset, han älskar den så jävla mycket så han vill bara blanda ihop allt och köra allt på samma gång. Shit, och det funkar.
15. Elvis - I just can’t help belivin’
Av alla Las Vegas-spelningar, och alla covers och låtar så är den här så jävla bra. Jag vågar nästan inte säga det, men det fanns några dagar efter jul och farsan hade plockat upp Las Vegas-boxen och på spår nummer 9 på CD nummer 2 fanns den här, det var den finaste jävla balladen som fanns då, och den snurrar än.
16. Animal Planet
Jag kan sitta och naglas fast i flera timmar. Djur springer förbi och en berättarröst berättar allt som i en historia, som om det hände grannarna i ett grankvarter. Allt blir mänskligt och allt det mänskliga blir lite djuriskt, och av allt det där blir världen lite mindre, och lite varmare, och lite lättare att förstå. Vi är alla likadana, alla människor, som bara lyckats dölja våra intentioner och vår ärlighet olika mycket.
17. Camel blue
Jag tänder en cigg, och sen spelar ingenting annat någon roll. En kopp svart kaffe, och en cigg. Sen spelar ingenting annat någon jävla roll.
18. Alvarez Bravo - Striking worker, Assassinated - 1934 (bild ovan)
Alvarez Bravo var där, och det syns. Alvarez Bravo var där och fotade på plats, och han var där i skiten som Jacobb Riise åkte till New York och bodde bland råttorna. Alvarez Bravo var där.
19. Dostojevski - Anteckningar från ett källarhål
Ah, kastas mellan galenskapen och hur det är skrivet. Som i en hetsjakt, som i ett fyrverkeri, som vid ett rulettbord, som om skrek orden han skrev och alla parenteser, så förvridet staplade på rad, alla afroismer och dialoger mitt emellan och alla jävla sanningar som inte bara ligger där, utan verkar komma från en brusten penna och ur en man som testade alla lögner som fanns bara för att veta att det var sant. En man som inte har levat, men en man som bara dog.
20. Libertines - Music when the lights go out
Blåset i början och gitarren efteråt, det Libertines som stått längst fram och kastat sig ut för varje stup har satt sig ner och skrivit det här. En spegelbild av allt det där, och den här låten. Det är då Pete Doherty lutar sig fram emot Carl Barat och säger förlåt, and it goes like that:
"Is it cruel to be kind not to speak my mind
and to lie to you rather than hurt you
well ill confess all of my sins
after several large gins
but still ill hide from you,
hide whats inside from you
and alarm bells ring
when you say your heart still sings.
when your with me,
oh darling pleaseforgive me
but i no longer hear the music
oh no no no no
and all the memories of the pubs and the clubs,
and the drugs and the tubs we shared together
will stay with me forever..
but all the highs and the lows and the to's and the fro's
they left me dizzy
oh wont you please forgive me
but i no longer hear the music
oh no no no no"
Det är så jag lever mitt liv, tänker jag. I all jävla hast sätter jag mig ner bland bråte och undanstoppade prov och dikter på en svenskalektion som hela lärarrummet har skrattat åt, nu. På ett nästan tre timmar långt hål i schemat, en plump i protokollet och tvåhundra frågor om vart Barbro är, ställer jag mig längst fram med långt hår, byxorna halkande ner, söndriga skor, och skriver upp listan för en klass som ropat och skrikit men plötsligt stelnat in. Barbro har brutit armen på sju ställen, säger jag, och jag är här som vikarie. Vad fan begär ni av mig? Under tiden skriver jag ner listan på tavlan, som om den betyder någonting:
1. Rolling Stones - Sittin’ on a fence
"One thing not said to much
but I think is true
They just got married
‘cause there’s nothing else to do
But, I’m just sitting on a fence
you may say I got no sense"
2. Koudelka - England
(fotografiet ovanför)
3. Roger Nichols - Love so fine
Jag borde nog tacka Calleblodig. Ibland. Eller hela tiden. Jag borde nog tacka Calleblodig för det här. Calleblodig tycker att det är softrock. Jag tycker att det är pop. Men det är nog softrock. Och jag borde nog tacka Calleblodig för den här. Sen kommer den jävla rösten. Som ett spjut sticks igenom bröstet, och det skälver. Dårar rusar förbi, kalla kårar på min kind, dårar rusar förbi som bara dårar rusar in. Only fools rush in. Jag vill se henne sjunga och jag vill se vem det är som sjunger och sen vill jag kyssa henne, på plats. En gång, på sekunden. Även om hon skulle vara fet och skändad och otympligt, jag hade nog kysst henne ändå. Jag hade kysst henne, på LÄPPEN! Jag brukar bara känna så för kåta fransyskor annars, som France Gall och April March (fransyska? ähöå) och Birgitte Bardot som sjöng med den där franska kåtnissen. Och så. Och jag brukar känna så för Motownmusik. Som jag lyssnat på Motown ett helt tonårsliv med kval och dispyter och pubishår runt omkring. Men det är väl det Motownmusiken handlar om. Att bli kåt och vilja se vem som sjunger och bli kåt igen och köpa skivan för ett skivomslag med ett sminkat ansikte utan ärr, alltid utan ärr. Och runka. Till musiken. Jag har känt så för popmusik men jag har aldrig känt så för Victoria Silverstedt-musik. Och jag har aldrig i hela helvetet känt så för softrock förut. Jag borde nog tacka Calleblodig för det här.
4. Knäckebröd
Jag ska köpa stora, runda, knäckebröd med hål i mitten, och varje gång jag öppnar ett nytt paket och tar upp ett nytt knäckebröd ska jag kolla om den lilla pluppen i mitten sitter kvar. Och om den gör det, så ska jag smöra den lilla pluppen och lägga på ost och marmelad och äta den och vara glad. Och le. Och le. Och le.
5. Neil Young - After the gold rush
Hela skivan, det är en egen värld. Rösten, texterna, och stråkarna. Jag brukar lyssna på den ibland när jag ska sova, och lägga huvudet under kudden och låtsas att jag är en björn i dvala, och sen verkar hela livet flyga förbi och alla tankar försvinner bort. Jag låtsas att jag ska sova så tills vintern är över, tills alla dimmiga dagar är bakom mig, tills jag blir hundra år och kan dö med värdighet.
6. Elvis - Always on my mind
(Den säger allt om mitt liv, på pricken, i mitten. Nu. Nu. Nu.)
7. Alexander Solsjenitsyn - En dag i Ivan Denisovitjsliv
Den här boken hade varit med på förra listan, och på förrförra listan om jag bara hade kunnat stava hans namn. Solsjentininttininyn. Solsjinetsyn. Men, det är lugnt. Ni skulle höra mig spela piano.
8. M Ward - Fuel for fire
På ett sätt hör all popmusik ihop. När jag blundar och tänker och försöker se bilderna framför mig står den hand i hand, framför sina hjältars grav. Redo att dö, redo att hoppa från femmans trampolin i badhuset, men på väg att falla ihop. Nedanför står trasiga människor bakom stinkande attribut, och hånler. Tittar på, och jublar i förakt. När jag blundar hårdare står alla popmusiker på en pir och spelar sin musik ut över den gapande, mörka, skrikande, oceanen. Forftarande hand i hand, med händerna spända och fogade tillsammans i fasta grepp. Med vågor och brustna hjärtan. Nattens stjärnor reflekteras som julgransglitter på den brusiga ytan och månen sitter som en utsliten julgransstjärna, på sned, och svajjande med granens svaj. Och av alla som står där och spelar sin musik, med akustiska gitarrer och små sargade och undernärda kroppar, är M Ward den som står närmast kanten. The way he hold his accoustic guitar like a bible, silhoutted by the sea. With no hand waving free. Och han vaggar lätt i sidled, och stirrar bara rakt ut mot horisonten.
9. Jack Nicholson i Gökboet
10. Of Montreal - The March of the Gay Parade
Skrammel, skrammel. Efter en minut tystnar skrammlet bort, och en röst stiger upp ur skrammlet som om det var han som höll i alla skrammelinstrument. Rösten säger bara: "Heyyyy, it's the march of the GAY PARADE!".
11. S. Beckett - Mercier et Camier
"Mercier och Camiers resa kan jag berätta om ifall jag har lust, för jag var med dem hela tiden", och så inleds boken. Och vad som händer sen är ingenting. Det regnar. Det regnar. Och en resa utan mål och mening tar sina första regntunga, stapplande, steg. Utan planer eller planering. Men det regnar. Och det regnar. Och en resa lika tom och ansiktslös som barkbåtar i över en orörlig damm. Som förkylda barkbåtar i en sydostanvind. Som en kall bris och en uppsluten hostning, som ett försök till att kräkas, som en jävla nysning över en porlande bäck och de guppande barkbåtarna har ingenstans att ta vägen. Guppande i vågors svall. Med vind i seglet och segel av mossa och ull. Tvärs över dammen, styrd av intentioner, och på drift någonstans. En jävla resa, en jävla resa. En resa som livet. Regnet faller. Regnet faller. En underlig jävla resa: Korsar dammen tvärs och kors, styrd bara av vindarna som blåser, och styrd av vindarna som blåser. Som ett liv går sin sakta, vaggande, gång, mot avfärden och dödsbädden för en sista sömn. Som Samuel Beckett levde sitt liv. Som de sista stapplande stegen och en trött mans rygg vänder sig om och kollar om någon är där, om någon är där att säga hej då. Men ingen är där, och det regnar.
12. "Neonskyltar på gatorna sänder ljus till mig hos skatorna"
13. Adam Green - konsert på Pustervik
En gång under konserten, mellan två låtar med könsord i, när instrumenten tystnat och Adam Green böjt sig ner efter vatten och blottat skinkranden, så ropar han "I got the blues, I got the fucking blues, maaan!". Och skrattar lite själv.
14. . Xiu Xiu - I luv the Valley, oh!
En av förra årets allra bästa låtar!
15. Elliot Smith - Memory lane
Det är som Beatles. Det är som att Beatles reflekterar allt det där, så jävla tydligt. Reflekterar mig när jag står och vinkar adjö till folk som passerar förbi, så jävla ytlig, så jävla ytligt. Ah, alltså: jag kan lyssna på "A day in the life" en hel dag, ett helt liv, och få kalla kårar och rysningar, en hel dag och säkert ett helt liv, för att det är så jävla bra. Perfekt pop. Jag kan dansa till "The ballad of John and Yoko" en hel natt, för att den är så jävla bra. Men när jag gråter, och sjunger med, och låter ljumna tårar falla ner från min kind, så är det alltid till Norwegian wood. Med det ville jag...ååå...äää...öö...säga att: 1. Elliot Smith är bra.. 2. Att jag gråter ibland.. 3. Och att man kan höra det i början av Memory lane. Och Elliot Smtih drar världen isär, i två läger, med en akustisk gitarr och några ynka, skygga, jävla, strängar.
16. Proust - På spaning efter en tid som flytt
Få saker känns mer pretentiösa än Proust jävla prettoprojekt på 300 miljarder sidor. Det känns så jävla pretentiöst att det nästan inte ens hör hemma här, på en blog som spottar och svär. Men herre gud och messias kuk, de fem inledande sidorna av del 1, om Swann, och om att somna och vakna igen. Det är en sån uppenbarelse, att man är precis likadan och det kommer vara så, det är som att se en utstakad väg mot livets mål, och vid sidan om är allt bara grått, grått, grått. Gråa lik, och grå kolik. Jag hatar det, men jag älskar det. Jag kommer somna och vakna igen, på platser jag inte ens känner igen, förrän jag reser mig upp och läser de fem första jävla sidorna av "På spaning efter en tid som flytt" och förstår att jag inte har kommit en jävla stans.
17. Wilco - Jesus etc
"Each star is a setting sun"
Ibland vill jag bara söka upp alla jävla popmusiker och berätta för dom hur vacker jävla musik dom gör, hur mycket den jävla musiken betyder och har betytt, och att jag älskar dom.
18. Bill Brandts porträtt av Francis Bacon
Bilden som har kallats porträttet av en hel generation. Jag såg det först i London, en gång. Och stelnade fast i mina skor. Stod bara och stirrade rakt fram. Ser ni blicken?
19. Frank Sinatra - The train
"Just can't have you coming on such a rainy day", och sen det här: "All the passengers for Allentown wait closer to the track". "ALL THE PASSENGERS FOR ALLENTOWN WAIT CLOSER TO THE TRACK".
20. Burt Bacharach & Elvis Costello - I’ll never fall in love again
Vacker som få. Burts blås och Elvis mjuka röst.
I sprittens all jävla iver sätter jag mig ner och gör en ny lista. Dagar som den här borde inte få finnas. Stefan Holm borde inte få finnas. Hjältar borde ställa sig mot en vägg och dö självmant, men jag gör en lista om dom, som sprang därifrån, bara för att vinna en gång till.
1. Stefan jävla kuk-Holm! - Det är poesi att se Holm hoppa. Det är helt jävla galet. Det är fullständigt jävla galet. Det är fullständigt jävla galet. Om hjältar finns så är Holm messias och alla andra hjältar, hans lärjungar.
2. Khonnor - Phone calls from you
Oh boy, I read the news today. Och glömde den här. Har ni någon gång i helvetet känt känslan av att stå på ett kallt stengolv, och känna marken falla under er? Inte. Blunda. Lyssna, då. Då, då. Oh Khonnor I can feel the soil falling under my feets. Moz hade rätt, redan före hans tid, före sin tid.
3. Bob Dylans memoarer - Ho, besattheten av detaljer. Att söka. Att vilja fram. Och viljan i en hes och ynklig mans röst. Det är skitbra, så jävla skitbra som det kan bli!!
4. Systrarna Kallurs - Så blev systrarna (Piff &) Puff bäst!! Coolt. Kanintänderna lär bli mer folkliga än Carros häxögon. Gånger 120120319023.
5. Pippi Långstrump, har aldrig gillat henne. Men såg henne på en TV-reklam, nyss. Och det sa bara klick. Hon visslade och bar Herr Nilsson på axlarna.
6. Att bada badkar.
Det är som en helig jävla andakt varje kväll. Jag fyller badkaret med kokhett vatten. Kokar kaffe i en kanna. Gör en smörgås, med salami. Sätter på musiken, sätter på typ Khonnor eller Ray Charles. Lägger typ lite James Joyce bredvid. Går i badkaret. Chockas av värmen. Kolar nästan av. Somnar. Vaknar upp skrynklig. Och går upp.
7. Soya. Stekt potatis - & soya. Nudlar - & soya. Soya is the shit. Soya is the new black.
8. MS PAINT!!! Alla borde måla MS PAINT. Måla MS PAINT och dö lycklig, eller måla inte MS PAINT och dö i magbesvär. Ditt val, jag tvingar ingen.
9. Dean Martin - Sway
...på repeat idag.
10. Rubbersoulinspace - känslor, kärlek, svek, tårar "& pop så klart " (P. Gessle), & ren jävla lycka ibland: http://www.angelfire.com/tx/Rubbersoulinspace/
11. Dexy’s Midnight Runners - Don’t stand me down
...när tiden står still fattar man ofta hur vacker jävla soulpop som den där konstiga, aviga, paranoida, lilla, mannen från England bär på sin ynkliga, hala, spända, axlar. Kevin Rowland. Och när tiden står still och jag inte kan somna tänker jag ofta på hur vackert det var att se Kevin Rowland knyta näven, mot alla oss, och sjunga "this was my protest". Och framföra halva "Don’t stand me down", och låta popen betyda någonting. En gång. Som om vi inte fattat det, som att vi inte visste att han offrat hela sitt liv för den jävla popen, och för oss som stod där, på något sätt.
12. Muddy Waters - Corrina, Corrina
Hell yeah!
13. Elvis - Always on my mind
Det är svårt, svårt, svårt, att hitta något vackert överhuvudtaget. Kanske en fågelmamma som ger mat till sitt fågelbarn. Eller en fågelskrämma som sminkats med make-up’en rinnande ner.
14. Ray Charles.. för att Ray Charles är bl... för att Ray Charles är bra. För att Ray Charles är ett geni. Och för att Ray Charles spelar piano med samma lidande bli.. med samma lidande och smärtsamma ansiktsuttryck som B.B. King drar första strängen och sjunger "she was a sweet 16". Och för att Ray Charles är på riktigt.
15. Dylan Thomas - "Den boll jag kastade vid lek i parken, har ännu inte nått marken."
16. Champions Leauge på tisdag och onsdag.
17. Eternal sunshine of a spottless mind ..blir vackrare och vackrare för varje snöängel som görs. För varje tågfärd i tom kupé. Så jävla vacker.
18. "Gå och se!" - Jag vill se den. Om ni sett den, berätta inte slutet, men säg gärna hur den var.
19. David Bowie & Bing Crosby - Little drummer boy
Som att det var den naturligaste saken i världen att David Bowie skulle komma när med en jävla lian från en rymdplanet och i rymdkläder och plocka en liten trumpojke ur en naken och rätt så fet, Bing Crosbys famn. När pojken sov. Och de sjöng den här låten när de skiljdes åt. Och den lilla trumpojken vaknade aldrig igen.
Sist och nästan minst:
20. Robert Kronberg. Sen kom tårarna. Sen kom tårarna. Sen kom tårarna. Det var så vackert att se så att jag grät själv. En man som så sent som för två dagar sen tvingades svara på frågan, "är det inte dags med medalj nu, det är väl på tiden?". Jag hade slått ner den jäveln. Lika mycket som jag unnade Sven Nylander en medalj. Lika mycket har Robert Kronberg tjänat ihop sin. Även om det krävde tre bortdömda nötter för en pallplats. Jag tänkte ofta på det, Robert Kronberg har kämpat i hela sitt liv, och sen kommer en ung kines och vinner OS-guld, som om det var det första häckloppet han sprungit, som om han knappt sett en häck förut. Jag ville springa ut på den jävla banan och fälla kinesen med ett krokben och en häck i kuken. Inte för att han var kines, utan för att det såg så jävla enkelt ut. Och för Robert Kronbergs skull.
Den första listan, jag är lite skraj. Vet inte ens vad jag ska lista. Hur jag ska lista det. Listorna på Havanna ska vara kvar. Det här ska bli någonting annat. Det är allt.
1. The Clientele - Saturday
Jag är fast som fan. Det är bara att erkänna det som fan. Jag är fast som fan.
2. Anton Nordqvist kaffe är gott som fan. Imon ska jag handla kaffe och då ska jag köpa Zoega. Annars är "Colombia" med Nordqvist schysst som fan i en kaffepress från IKEA. Try it, or die!
3. M. Ward - Fuel for fire
Grabben i graven bredvid som gjorde det igen precis så jävla ynklligt och skört som jag aldrig trodde pop kunde bli.
4. Att våren snart är här.
5. Att jag hatar allt det jävliga folkliga som strömmar in som jävla tromboner i röda stugor och ut genom skorstenen när kärringen har fått nog och greven ligger kvar på soffan: Äckel-melodifestivaler utan mening. En jävla plojgrej. De har sålt sig till hororna. Ni har sålt er till hororna! Hör ni det? Hörde ni det? Äckel.
6. Kafkas dagböcker, jag börjar gå genom jävla cykler och tidevarv där hösten faller in med samma löv och våren med samma böcker och en lust och fägring stor för Kafka är här igen och Kafka är alltid bra.
(7. Jag kommer inte ens att nämna Vasaloppet.)
8. Håkan Hellström - Ett kolikbarns bekännelser
Ah, det är bra. Jag tänkte inte ens lyssna en enda gång på hans senaste skiva. Förrän alla jävla kukbarn på Dagensskiva.com's forum började kackla om att Håkan är kass och tråkig. Och jag tänkte likadant men pallade inte med kukbarnen. Så jag sa att, "ahhh han gör det igen". Jag trodde inte ett jävla piss på det. Den tredje skivan skulle bli återgången till debuten, det stod klart rätt så tidigt, men det skulle säkert bli den dåliga-kopian-Håkan, plagiera debuten, och till slut bara fylla hela jävla mixerbordet med så äckliga toner att debuten också skulle gå ner i skiten och vara ointressant. Men så blev det inte. Den tredje skivan är skitbra. DEN ÄR SKITBRA!!!
9. This is our music - om duvorna
Om duvorna. Det var skitkul. Det var skitbra. Nu finns det tre skitbra "This is our music"-avsnitt: Khonnor, den första japanen, och den här.
10. Digestivekex med chokladöverdrag, underskattat. Jag kan äta ett paket (400 gram) om dagen. Man kan köpa 'Eldorado'-kexerna. Det är inte alls så äckligt, och much, much cheaaaper..
11. Earl grey, teaaaa.
12. Att läsa "Världens gång" i Göteborgsposten , del 3, längst bak framför TV-tablån. Underbara historier inbakade i små korn av verklighet, och stora passioner minnen och fotografialbum som onaneringsmotiv.
13. Dylan Thomas. Han är skitbra. Jag kan sitta en hel timma och läsa två rader om en man med en pucklad rygg, om och om igen. Dylan Thomas känns som den minsta gemensamma nämnaren för alla galningar och genier och ordbajsare.
14. Att åka buss. Och kolla på folk och kolla på alla miserabla liv som åker förbi och de som bara står där, och går över gatorna med käpp.
15. Att det snart är Snooker-VM, eller? Ronnie the maaan. Han är en hjälte. En levande legend. Så jävla bra. Så jävla bra!!!
16. Känn ingen sorg för mig Göteborg
Kommer när allting lugnat ner sig, och den senaste Håkan-skivan lagt sig lite. Och jag kommer ihåg när jag hörde den de första gångerna, och jag kommer ihåg den sommaren.
17. Vacker popmusik.
18. VACKER POPMUSIK!!!
19. The Kinks, för den vackra popmusiken.
20. Tom Waits - Bone machine
"Who are you?" + "A little rain" = FanjävlaSKITBRA!
Tillbaka till Havanna!
