This is it! Dom snyggaste jävla skivomslagen som finns. Dom som betyder någonting. Kanske inte dom med rätt skuggor, på rätt sätt, men dom som lärt folk, små jävlar som mig, att gå.



1. Det här är min bild, och allas våran, som vill vara med och hånas, för vi springer och ni står still. Om Dorian Gray var porträttet för en sluten societetsvärld där Oscar Wilde aka Lord Henry satt med kavajärmarna strukna och rökte cigaretter med behållare, så är den här bilden, porträttet för människorna på gatan, suktande, sökande, desperat, krattande, efter en fimp att röka upp. Men han har inte dödat någon? Har han det? Eller var det bara en sten som rullade över henne.



2. Bananen, vad mer kan du säga? Man äter pepparkakor på jul, dricker påskmust på påsk, tar en nubbe på midsommar, och någon gång varje, höst, likt förbannat, tar man upp en banan ur kylfacket och hoppas att den ska tända upp vardagen, i mörkret, som en ledstjärna vart man ska gå.



3. Jag tror det är en falukorv, jag tror inte det är Mick Jaggers kuk i alla fall.



4. Och alla dom jävla trådarna? Vad ska man säga om bilden i sig, vad finns det att säga som inte har sagts förut. Han är död, okay. Ian Curtis dog. Omslaget är bara stilrenhet. Utan någonting. Och folk säger, dom borde haft ett omslag där någon stod på sina bara ben, naken, och grät, med djupa ärr över handlederna, och maskara över kinderna, några döda barn, knullade djur, det är inte så. Joy Division gjorde, som första band i världen, revolution, mot att inte bara falla ihop och gråta, obehärskat, känna hämnd, vara primitiv, det Ian Curtis gjorde, med sin lyrik, med sin musik; HAN GJORDE ALLA JÄVLA KÄNSLOR TILL EN STIL; RÄTTADE UPP ETT JÄVLA KÄNSLOLIV TILL EN STILRENHET DÄR HJÄRTAT ALLTID DUNKADE I TAKT; MONOTOMT, I SAMMA EKO; DÄR TÅRAR FÖLL FRÅN KINDER; NÄSAN UPP I SKYN; RYGGEN UPPRÄTT OCH BRÖSTET SPÄNT; OCH FÖR FÖRSTA GÅNGEN BLEV DET SNYGGT ATT GRÅTA; I KÖR GRÄT VI, TILL JOY DIVISION; DROG ÅDRORNA PARALLELLT OCH SKAR SIG I VACKRA MÖNSTER; HÄNGDE SIG FÖR ATT DET VAR SNYGGARE SÅ ÄN ATT SKJUTA SKALLEN AV SIG ELLER SPY GALLA ÖVER SÖMNPIlLLREN; OCH ALLTID HA HÄNDERNA I BAKFICKORNA; ÄVEN NÄR LIVET KÄNDES SKIT OCH HOPPLÖST OCH SOM ETT SKÄMT. Om det här säger skivomslaget allting!




5. Har ni sett fyra popsnören, så hopplöst mycket pop, så hopplöst hopptrasslade, har ni sett det förut? Som om dom skulle sitta vid ängen, bakom fabriken, sluttande ner mot ån, och dunka händerna i takt med musiken, strömmande ut ur bandaren, vit, och med klistermärken på. Blommor, och converse, vinylsinglar, sålda och köpta på Ebay, jeansen alltid sittande rätt, frisyrerna ordnade, ruffsigt, för att dölja just att någon varit där och pillat med både dagsvax och gele, tänk att detta var 60-tal och att dom här startade hela det där. Den vågen, som rullar än, och den här bilden, skulle kunna klistras upp över varje Popsicle-pojkes sovrum, som ett sätt att vara, som ett sätt att fortsätta spela in sina blandband på 4-ever, som ett sätt att knyta sina converse-skor på, 4-ever.



6. Farsan och sin son. Tom Waits i sin farsas famn. Och farsan säger, vi ska åka dit och vi ska åka dit, vi ska till Frisco och Denver, San Fransisco och New Orleans, Mexico City och Tijuana. Och Tom Waits svarar inte ens, han suktar, sen säger han: Visst, ta mig dit du vill åka, men jag är för trött för att orka gå. För även beatnik-boys kan vara trötta ibland. Egentligen, när Tom Waits valde det här omslaget så var det nog bara för att båda personerna, GESTALTAR, en och samma person. Den trötta, är Tom Waits, på en tågstation, den andra är Tom Waits på ett downtown train, värmen, är en spegelbild, skrattet är för those brooklyn girls, ett skratt för ett sätt att vara och låtsas som att man är lika lycklig som dom, även om tågstationerna är FÖRJÄVLIGA, brooklyn girls'en försvinner som trallande, skepnade, hand i hand, kvar finns bara ensamhet, kyla, regn, och spegelbilden svalnar, av andedräkt, skrattet blir ett hånskratt; så skärp dig då, tåget till Frisco står på spår två, men vägen dit är ett helt liv, trött, med krämpor, och det är svårt att gå.



7. Livet leker. Det är svårt att förstå att samma Elvis spelade in: This is the story, Always on my mind, Suspicious minds, och dog tjock, för fet, men svulten, ensam, någonstans. Det var sådär han erövrade världen, med dans, och charm, sen erövrade världen honom, med samma dans, och charm, men med lite, lite, lite, mer, distans.



8. David Bowies första skiva. Som en bohem från Birmingham. Han ser ut som en tredje broder Lejonhjärta. Sen blev han känd, inne, fräck, hipp, och knullade med Iggy Pop.



9. 2001 ett blev rocken: stilig, snygg, och kåt igen. Julian Casablanca blev sexigast i hela världen. Och New York tog över varje förfest, från Trollhättan till Åmål; överallt där det fanns Rolling Stone-magasin i korvkioskerna och Converse-skor i secondhand-butikerna.



10. Johnny Cash kommer alltid vara spelningen i San Quentin. Han kunde lika gärna ha blivit outlaw-wannabe'n, som fick för sig att spela på fängelset för att det var COOLT. En tönt, som aldrig suttit inne själv, men bara låtsats så. Men när han spelar där, och sjunger, I shot a man in Reno just to watch him die, och alla fångar jublar, det blå ljuset sätts på, så blir han en av dom. Och han blev så mycket dom att alla fortfarande tror att det är sant, och det är konstigt att han ens kom därifrån. Men det är väl det som kallas själ, eller nåt. Ett riktigt hjärta, en riktig man. Med en brokig rygg, och en dåsig röst. Folk har spärrats in för mindre än så. Det var alltid Johnny Cash mot världen, och när många såna samlas i grupp, börjar dom ofta tycka om varandra, för fiendens skull, en minsta gemensama nämnare fångarna älskade Johnny Cash, och Johnny Cash älskade dom, det är det som hörs. Han tyckte inte synd om dom, han tyckte bara likadant.



11. Precis som Kafka var Prag och Prag var Kafka så var Television CBGB och CBGB var Television. Heroin, urin, alkohol, man kan se allt det där i deras feta hår.



12. Kevin Rowland går över parken med sina två lakejer vid sidan om. Rutig kavaj, rutig skjorta, rutiga shorts, jag vet inte om Kevin Rowland är före sin tid eller efter den, men han är verkligen inte mitt i, han är nog inte ens med i matchen. För alla oss, oförstådda jävlar, är han ett fulsnygg-ideal och säkert snyggast i hela världen. He's the leader of the band, man ser det direkt. Men som kaptenen följer med sin båt ner i vågorna, under ytan, mot botten, så klädde Kevin Rowland av sig sin kavaj, när skivan floppade, gick ner i en 17 år jävla lång spiral, av paranoia och självmordstankar, och kom upp i rosa klänning. Med My Beauty i ena handen och den andra näven knuten, och sträckt mot skyn.



13. Det här är Stone Roses. Kaoset, färgerna, och drömmen om att bli avgudad. Passion, lek, dans.



14. Hur han står med händera, och blicken letande. SOM EN FÖRLORAD MAN. Vad tittar han på? Räknar han löven som finns kvar? 1,2,3,4,5. Letar han efter en gren att hänga sig i? 5 löv kvar. 5,4,3,2,1,0. Visst gör det ont när knoppar brister.



15. Ever since he was 8 or 9, he's been standing at the shoreline. Always waiting, for something lasting.



16. Fear, rädsla. Rädsla, fear. Fear, John Cale. John Cale, rädsla. Som om allt det satt ihop.



17. The Band visste, för The Band var där. Det satt i blodet, det satt i skäggen. The Band visste att dom var bra, och det syns, än idag. Det syns nästan, till och med, hur bra dom var. Första gången jag såg det, så trodde jag det var Rasputin med sina fyra pundarpolare, på väg, att gruppknulla den där bruden från Minsk, som alltid förfarar sig, över how big mr Rasputins dick is, men ändå stönar av välbehag, kanske på låtsas, kanske inte, nu när jag ser bilder på Rasputin, så tror jag nästan att han var Rysslands första, enda, bra, BRA, rockmusiker. Men vem i bandet har, such a big dick, then?



18. Det är svårt att förklara. Det finns nog ingen skiva, ever, ever, ever, där skivomslaget säger så mycket om skivan, som den här. I passagerarsätet på en bil, med vägen pekande rakt fram, utan liv, eller någonting. Är det vägen till Atlantic City, till farsans hus, eller till brorsan i stan? Ändå inte det, utan känslan, puh, den matta känslan, av att bilen står still, motorstopp, soppatorsk, och att de bilar som kommer ibland, bara passerar arrogant förbi. Känslan av att vägen åker bort från bilen. Och att livet stannar vid en dikeskant.



19. Och en gång spelade han sin fiol så intensivt, i flera timmar, så att rummet började snurra, i dragningskraft runt blicken, som bara stirrade, helt stilla, rakt fram, efter någon att dansa med, någon att snurra med, någon att spela för. Och ju mer han sökte, desto hårdare spelade han sin fiol, så att världen, sprängdes, tapeter lossnade, ridån föll ner, och bakom den satt en hel publik, jublande, gråtande, för tagna för att applådera, men upprymda nog att ropa: EN GÅNG TILL, EN GÅNG TILL! Men han fattade aldrig att det var han publiken ropade till, och föll ner, segnade över scenkanten, och dog, som spädbarn dör i sista scenen av en grekisk tragedi. Han fattade aldrig vad kärlek var. Kvar, fanns bara fiolen, med strängarna fortfarande vibrerande, och ekot slående mot varje vägg, som om världen inte alls var så stor, och inte snurrade, utan bara var en liten, trängd, teatarsal, försjunken och förstelnad; kanske var det han själv som hade snurrat; kanske snurrar vi oss alla, själva, till döds, för någonting vi tror på, men någonting, som knappast alls är sant.



20. Kärlek, är den ädlaste, formen av kärlek, den enda formen av kärlek, den man ger till varelser, som är för dumma alls för att värdesätta den, och rangordna in i något slags system, där varje gåva, bara blir ett krav på gentjänster, så att till slut, ingen tjänar på det alls; är den enda formen av kärlek den man bara skänker varelser, som visar sin tacksamhet endast genom att stanna kvar; kanske för att dom är för dumma för att hitta vägen därifrån; kanske för att dom verkligen tycker om att vara där. Nära, nära, näsa mot näsa, nos mot nos. Ibland, dagar, morgonar, snöstormar, och vårens första sol, är den enda formen av kärlek man behöver, någon att hålla om.

Bubblare:



21. Som om han beskådar ett mord, kallblodig mördare, nackskott, yxman lös, polisöverfall mot förståndshandikappat barn i rullstol, skär av ett finger, sen hela halsen; med samma blick som han beskådade det, med samma blick skrev John Coltrane sin musik.



22. - Älskling, kom hit? - Nej, jag är för trött i dag.



23. Äkta. Vara. (Det ser ut som en ung Matt Damon.)



24. Mannen som slått sin hustru i 100 år och sagt: jag är pank, varför, hälften av pengarna gick till brudar och bilar, resten slösade jag bort. Vem vill ha George Best i bröllopspresent?



25. Jag har alltid trott att han onanerar. Nu när jag såg bilden igen, utefter hur han håller armarna så brett isär och långt från kroppen, inser jag att, jag måste antingen ha haft fel, eller så har han en bautastor kuk, som då följaktligen borde vara med på bild, eller pekar 90 grader åt vänster.

Inte ens nära:



Sen knullade David Bowie med Salvador Dalí.

posted by Alfredo Augusto @ 04:13 0 comments