(Den här LISTAN arbetas fram, skrivs undre press, publiceras i obehag. Men också av kärlek, för "True love will find you in the end". Det finns en plats för dig och mig. Eller, om den inte finns, så får vi bygga den. Slå oss fram, eller lyssna på popmusik.)


Phil Spector är gud. Och vet ni, vet ni? VET NI? HA! Jag vill klottra det på varenda jävla vägg i Göteborg. På varenda jävla spårvagn. Hoppas att ingen ser. Hoppas att alla läser det, men inte förstår. Hoppas att någon förstår. En enda. En jävel. Och jag vill svära igen. För vet ni? Ha, vet ni? Ibland känns det bara som att svordomar kan säga någonting. Det känns nu, som fan. Nu. Och det är Phil Spectors lista, blanda inte in mig i det här. För allt i världen, jag är bara en statist, en staty som försöker ruska av sig skalet av brosk och koppar och tenn. Det är jag. JAG, JAG, JAG. Hoppas att ingen ser. Hoppas att någon ser mig, och hjälper till. En enda, en stackars jävel! Och det är inte bara Phil Spector på den här listan, jag vet inte vad som är Phil Spector och vad som inte är Phil Spector på det här. Men de har en sak gemensamt, ha, en minsta gemensam nämnare, som täljaren och kvoten och Phil Spector när jag ser spektaklet dra sig loss, vittra sönder, och försvinna iväg. Mynna ut mot ännu en horisont. Den minsta gemensamma nämnaren är att de alla var där. Vad fan. Att de är låtar som borde vara skrivna av Phil Spector som alla gudar är allsmäktiga och ensamma. Det är Phil Spectors universum, hans jävla plats på den jävla jorden. Och vi andra är bara där på besök. Jag, du och Brian Wilson. Mhm, Brian Wilson was here! Phil Spector är gud, och alla gudar borde vara ensamma och fria. Free Phil Spector. Free him. Free him. Free den jävla idioten och den jävla dåren. Free him för vi behöver him.






2. The Crystals - He’s a rebel
På den åttonde dagen var jorden täckt av ett sken. Ett jävla sken av tät luft, och våt dimma, som när man går ut ur en spårvagn vid centralstationen och korsar sig fram, men inte hinner så jävla långt, för, hey, det är ju lördag idag. Luften hänger tung, som våta dimmor, och doften av tobaksrök ligger ovanpå. Där kommer The Crystals och bryter ut luften och klyver torgplattorna som atomer klyvs. För THE CRYSTALS ska FRAM! De bryter av luften, med den jävla dimman, så att den rinner ner och droppar ner, och sen inte finns mer. Efter 1 minut och 10 sekunder trampar de på pölarna. I hån och förakt. För THE CRYSTALS ska se sin rebell. Först, brottas det sönder, sen kommer pianot. Och pianot stannar kvar. Den som lyssnar på den här låten, och inte hör någonting, den aaaaAAAA: HOOOOOoh:H.H: får fan ta sig i kragen och bli ledsen igen. Får fan lyssna igen. För guds skull, för den döda påvens skull, för -..fuck you. Den som inte hör skörheten, ah, kärleken!! Den som inte hör nerven. Den får fan lyssna igen.

3. Ben E Kings - Spanish Harlem
Nästan lika distinkt som "Be my baby". Men studion är tom. Ett mästerverk, ett jävla mästerverk. Jag gillade inte den alls i början, jag vet inte varför. "I going to pick that rose and watch her as she grows, in my garden." Sen sa det klick. Bara det att han sjunger det här ensam. Helt ensam. Helt jävla ensam i ett ständigt och överhängande mörker. Och rosen, kärleken. Ljuden, ha, ljuden, de jävla ljuden trycks upp ur marken som ånga ur skorstenen. Och skingrar, och ses aldrig igen. Och flyter ut utan väggar att falla emot. Lyfter, tills det blir kallt och faller ner som snö. Snö, flingor av snö, över that rose in Spanish Harlem. Klink, klink-klink, stråkar! Lite blås, ett hest blåsande. Upp som gas över oceanerna och till kalla stackmoln i roliga former, kylan, kylan, instelnandet och fast form, som snö, snö, snö, och ner över en öde stad: klink-klink. Och inget som förkunnar, men belyser hur ensam Ben E. Kings är, och att den rosen, den där jävla rosen, egentligen är mitten på ett helt universum bestående av just den rosen, och en man, som vill se den växa och väntar på någon att komma in plocka den. Sen ha den, och sen, begrava den. Och bara det. Sen, utanför, bara tomheten.

Dårar spärras in, för "the world kicks back a lot fucking harder". Och bara dårar rusar in. Listan idag är bara en vanlig lista. Jag har vaknat och somnat om igen, vaknat upp, ätit, somnat om igen. Och bara dårar rusar in. Jag vill bara att popmusiken ska vinna till slut och släppa ut alla dårar på gatorna. Och kalabalik. Vi ska dansa då. För bara dårar vet hur man kan dansa. Jag ska hålla alla dårar i handen och vi ska dansa vals. I have a dream. I have a dream.





1. Postal Service - Sleepin’ in
Tangenterna på synten är små, trummaskinen på synten är också liten. Synten är liten. Allt är litet. Rummet är litet. Ben Gibbard är liten. Och så sjunger han om att somna in och om vem som sköt "John F Kennedy", och så pumpas han upp framför en knasslig trumtakt i bakgrunden och verkar plötsligt lite större, och det enda i rummet som betyder någonting. Bredvid, i det lilla rummet sitter vi, och vi är också små. Vi är till och med mindre än Ben Gibbard. Vi sitter där för att det är så himla kallt på utsidan. Och vi sitter där för att vi inte bryr oss om vem som sköt John F Kennedy och vad som hände sen. Vi är lika små som tagenterna på synten, och mindre ändå. Men när den knassliga trumtakten kommer upp i bakgrunden, igen, så börjar vi klappa våra pyttesmå händer och sen stampar vi fötterna och när låten är slut bestämmer vi oss för att ta över världen, genom att bara låta den vara. Inte genom att döda den, eller skriva ett manifest. Inte genom att skrika att så ska det vara, och svära med raka ryggar och pekande fingrar och "US Postal Services’ ARMY wants you". No, no, det är inte så. Vi ska ta över världen med bandare i händerna, och vi ska ta över den genom att lyssna på popmusik så att alla andra börjar lyssna på popmusik också och när alla lyssnar på popmusik samtidigt så kan vi verkligen börja leva igen. Vi ska sprida popmusiken med blandband och handskrivna låtlistor och målade motiv på framsidorna, och kärlek. Det är min dröm, och det är popmusik, och det är vad jag vill och hoppas på och det är därför jag sitter i det rummet och lyssnar på Ben Gibbard, ibland flera timmar i sträck. One love unite. Tral-lal-la: I have a dream:


2. M Ward - One life away
Och pomp, pomp, no, no! Med trippande tår går vi ut. Tänk hur vackert det skulle vara om alla gick ihop och sjöng den här och var man än gick på stan så hörde man hur folk sjöng den här, och folk kastade sina största smulor till duvorna, och solen lyste, och alla log, och folk vickade lite på sina huvuden och sjöng och vickade lite på höfterna och log och sjöng och log och dansade spontant med de som kom förbi och inte förstod, så att till slut hela stan fylldes av en enda sång och sjöng med i det här:

"To all the people underground
listening to the sound
of the living people breathing the air today"

OBS! Jag vet att det är löjligt, men det skulle vara fint. Och på torget, vid Kungsportsplatsen skulle M Ward stå och sen när låten tog slut efter fyra timmar och solen började gå ner och sända ut ett sånt där rött sken och massa rosa moln puffade iväg över himmelen, då skulle M Ward bara packa ner gitarren och gå därifrån och knäppa med händerna och dansa och vissla och vara lycklig med oss och stoppa ner händerna i byxfickorna och ta upp massa brödsmulor och strö smulorna efter sig på rad så att alla duvor också kom dit och dansade efter honom på rad.


3. Van Gogh (bild ovan)
Den gamla räven fyllde år i dagarna. Med vilken kraft och energi levde han inte sitt liv? Och med vilken energi och kraft målade han inte sina tavlor? Så att vi kunde se hans liv treva fram och brytas itu med varje penseldrag, som om varje penseldrag antingen var ett steg framåt eller ett steg bakåt på vägen vars steg han så plågat vandrade. Så att vi kunde se hans hans liv i varje penseldrag och också se han ligga där under varenda motiv som målades fram, nöttes fram, och efter det sista penseldraget slog sig fri för att leva sitt eget liv.





4. Franz Kafka - Processen
När mörkret lägger sig ner och den lilla världen som man försöker stänga in sig i och hålla undan resterna ifrån, skydda från omvärlden, och, när den lilla världen inte längre räcker till för att en och annan då och då försöker tränga sig in, och i oron för att det ska bli så, bland tvångstankar och paranoia, bland rastlöshet fylld av fantasier och oro för att fantasierna någon dag, i en dröm, ska ta över ens liv, och förskräckelsen över att den kanske redan har gjort det, två skärrade ögon, och den sköra livlinan verkar hänga som en silkesstråd mot en kustklippas vassa blad, och skavas i vindarna, och av det: rädslan för ett förtal, och ur den rädslan, det känns som att, ur den rädslan har all litteratur av värde och mening skapats och lirkats fram, och inte som ett alterego eller som ett framtidsliv, utan som en vän och en lika svag vän som står och håller den svaga kroppen i spegelbilden, i sin famn. Av författarna som låg under varje ord och gjorde allt för att ta sig upp igen.


5. Desperate Bicycles - Cars
Gitarren och basen spelar ihop i den här låten. Det är en bra låt. Den här låten är bra. Det känns som att basen går upp för en trappa och längst upp på trappan sitter trummorna och knuffar ner basen när den kommer dit. Men basen fattar ingenting, så den går om och om, som en programerad apa med blicken i marken och maniskt, maniskt, maniskt, fullföljer den sitt program. Gitarren är basens lillebror. Den hänger med basen. I slutet kommer ett piano in. Pianot är morsan. Hon skäller på hur det ser ut i rummet och ber alla att städa upp. Man kan höra hur hon skriker "nu får det vara nog!". Och sen, i slutet, hur trumman bara sänker henne och slår ner henne med en enda smäll. Med trumpinnen mot tinningen. Och död. Slut och död. Hon och han och döden.





6. Quiet days in Clichy (film)
Ja, jag har sett den. Om gränsen vart porrfilm blir porrfilm eller en samhällsskildring. Det här är ingen porrfilm. Men det finns sexscener som är grova, och filmen kretsar inte kring dessa scener, men jag vet inte. Den kretsar kring två män som köper sex. Och är glada. Det är en av de allra starkaste filmerna jag har sett. Man lämnas mållös. Utan andetag, utan ens lungor att andas in. De mörka nyanserna slänger djupa skuggor över handlingen. Gränsen. Vart går gränsen där man kan sätta eget nöje i första rum, och rätten till ett värdigt liv i rummet bredvid? Bara för att inte hamna där själv. Hm. De två männen är prostituerade också, på sitt sätt. På ett annat sätt. Jag tycker alla borde se den här filmen. Inte för att det är en porrfilm utan för att det är ett porrsamhälle som lyfts ut och plockas isär tills det till slut bara finns gränser om rätt och fel kvar. Och två män som är pojkar, som är pojkar i en för stor och komplicerad värld och två pojkar som tappar förankringen till verkligheten och till samhället och till ett värdigt liv, bara genom sina behov. Ett sexbegär. Som bara springer runt på gatorna och skrattar tills det inte längre finns något annat att skratta åt, än en spegelbild.


7. Arcade Fire - Born on a train (live)
Magnetic Fields var lite för lätta. Arcade Fire var lite för tunga. Så gjorde Arcade Fire en cover på en Magnetic Fields-låt och hittade någon slags balans. Trummorna, som trummorna i Velvet Undergrounds "All tomorrow’s parties". Sången, rösten, påtagligt rörd och kämpande mot varje ord. Som om den betyder någonting. Som om han under tiden klappar handen mot byxbenet, och den andra handen fäst vid mikrofonen. Någon gång faller båda händerna in i hans hår, och tar ett hårt grepp. Vänster ben stampar takten. De stora ögonen scannar publiken, fram och tillbaka. Som en fyr, över den tomma oceanen.





8. Boris Jelstin
Det var som att parkbänkarna i Bältespännarparken för några dagar och år hade flyttat in i Minsk, eller, som att Bill Clinton hade satt sig bredvid, och eh, Monica Lew... äh. Det var som att världen leddes av två människor som fortfarande kunde se varandra i ögonen och skratta och skämta om sånt som andra ritar karikatyrer av och skriver kolsvart satir om. Det var bara mänskligt och sårbart, och det var fint. Dagarna då Boris Jeltsin fick Bill Clinton att skratta var världen säker och vacker, på något sätt. Boris Jeltsin ville bara ha kul, bli full, dansa, supa, knulla, slåss. Bill Clinton ville sugas av. Putsin vet inte vad han vill och George W Bush vill döda alla som ler. Det är en stor skillnad.


9. Ariel Pink - Among dreams
Once upon a time, and this is true!!! Hugh,, this is true!! It’s true!! Based on a true story.. ohh, a true story: Once upon a time a boy, boy, boy, Arne Bajs, from a big, big, big, city called Stockholm had a strange, strange, strange dream.. And when he woke up the morning after..uhh!! He just didn’t know where he was!! Dal-am-dalam-dalam: han drömde att Jens Lekman hade samplat Ariel Pink och fastnat inne i radion, och inte kunde komma ut. Det hela låter otroligt men inte helt osannolikt och om ni lyssnar noga, noga, noga, så låter det som ett soundtrack till Ariel pinks produktion. Jag skulle vilja se hans studio, det är nog ingenting där. Jag kommer ihåg den svenska dåren, och galningen, och konstnären (same shit different names) som kastade färg på väggarna och gjorde konst, och skvätte stora färgklumpar på vita bakgrunder och lät färgerna rinna ner. Ariel Pink är ett soundtrack till sig själv, sin egen produktion, och den svenska galningens tavlor, och hela det skapandesättet: utom kontroll, men med behärskning. Eller tvärtom. Among dreams är en väldigt, väldigt, väldigt, vacker, vacker, vacker, och pipig låt. Jag lät den bli soundtracket för hur jag skrev det här. Och det blev så här. Men drömmen var sann, huh, based on a true story. Men med figurerat name. He said he was a dog.





10. Rumble in the jungle - ALI VS. FOREMAN
Jag är på G igen. Jag hörde den här underbara historien i Indien när jag var där. Det var en kille som pratade engelska därför att han bott utanför London i flera år, men nu hade återvänt till Indien och Dehli. Ursprungligen kom han från nordvästra Indien och gränsområdet till Pakistan, "Kashmir". I Dehli sålde han äpplen, och försökte locka upp turister till bergen i Kashmir, för att rånas eller betala ett överpris för sunkiga vassbåtar på simpla fjällsjöar. Det var där jag kom in i bilden, han försökte lura mig, och ville prata om något jag gillade och han frågade vad jag gillade och jag sa "Muhammad Ali" och spände näven. Ur de små glansiga ögonen kom en underbar, och vacker, historia som i sig bar ett eget liv: Det var 1974 och han levde med massa syskon i en liten hydda utanför London, som ändhuset på en milslång radhuslänga. Och bakgården var full av tvätt och smuts och mögel och hushållsavfall och stora råttor som åt avfallet, och små möss som också var där och av röda sniglar ibland. Köket var litet, och morsans plats, och farsan jobbade inte men fick ströjobb på bemanningsföretag här och där. Vikariat för dagar, ibland bara timmar, och ibland en vecka eller så. 1974 var ett vanligt år, ett vanligt och miserabelt år som alla andra miserabla år. Hösten närmade sig och oktober led mot sitt slut. Familjen led också. Och den 31:e oktober vaknade Kamir, som han hette, och gick ner till köket. Transistorradion stod på i ena hörnet, och på golvet vandrade hans farsa runt i cirklar och sa "jag kan inte fatta att han gjorde det, jag kan inte fatta att han vann", tills han till slut höjde upp Kamir i famnen, med sina armar och skrek "Muhammad Ali won the fight". Det var en av de få gångerna de senaste åren som han hade märkt att hans farsa ens sa någonting, och en av de få gångerna i sitt liv som han blev upphissad i sin farsas famn. Åren i England hade varit tuffa men Muhammad Ali won the fight. Senare dog hans farsa och familjen flyttade tillbaka till norra Pakistan, där han hade startat ett familjeföretag med några syskon och dessutom odlade hashish och äpplen som han åkte ner till Dehli och sålde, och på tillbakavägen kanske plockade med sig några turister.


11. Daniel Johnston - True love will find you in the end
Daniel Johnston och studion, mot resten av världen. Han har stängt in sig i en stor studio, bara för att världen ska verka lite mindre. För att han ska känna sig mindre. För att musiken ta över den stora studion, mot varje vägg, och tillbaka igen.





12. Koyaanisqatsi (film)
Plötsligt verkade livet så litet och obetydligt. Maskinerna styrde och maskinerna visste. Den lilla människan gick i dess skuggor och log förnöjt i skyltfönstrena framför vad de skapat. Vad de inte visste var att de log åt sin spegelbild. Vi ler åt vår spegelbild! Vi ler åt vår spegelbild! Och vi ler, när vi ler i skyltfönstrena, för att de där skyltdockorna inte finns, alla vinklade likadant. För att sånt inte finns! Den här filmen är bara ett försök att kartlägga våra rörelser, som robotar. Och att vi är robotar, på riktigt. För det är vi. På riktigt. Alla gör likadant, trafiken kör i samma mönster och efter samma spår. Trafikljusen blinkar och slår om till grönt. Kör på. Korvar radas upp och styckas isär och läggs packas ner. Tjoff, tjoff. Alla är likadana och det finns bara en människa och det är han som står i skyltfönstret helt stel och orörlig. Och vi tittar på honom och ler för sånt finns inte. Och det enda som kännetecknar en robot är bristen på självinsikt. Och vi är alla hans barn. Bara för att vi ler finns han. Och bara för att han står där finns vi. Och sen följer vi efter honom från reklampelare till reklampelare och studsar huvudlöst mot staty efter staty.

En film vars budskap tolkats fram och tillbaka, och ett budskap som på alla sätt kan skalas av till att bara innefatta rädslan för mänskligheten, rädslan för spegelbilden, och rädslan för att vi - och allt vi gjort - bara förintat allt det farliga och destruktiva som finns runt omkring oss, men glömt bort att förinta det destruktiva som finns inom oss, det destruktiva jaget, mänsklighetens natur.


13. Brian Wilson - Heroes and villains
Första minuten av låten är magisk. Brian Wilson och popmagi. Som gamla tider igen. Som den vilsna Brian Wilson, med nostalgi i allt. Som Brian Wilson som hade hela världen i sin hjärna, och sen bara behövde låta ett soundtrack lägga band på det han såg, så att världen där inne i hjärnan kunde förbli ung och oförstörbar. Det känns som att han lyckades. Här, här, här! Och NU.





14. Sabastio Salgado
Ekonomen Sabastio Salgado åkte till gruvorna i Serra Palada, Brasilien, tog några bilder, och blev världsberömd. Kontrasten till vem han själv var och vad han fotograferade, är så påtagliga att de bara fäller en ändå mörkare sordi över bilderna. Att de områden med rikast naturtillgångar, är de områden med fattigaste befolkning. Att ingen gör någonting. Att Brasilien är det land som exporterar fjärde mest mat i världen, och samtidigt har den sjätte största antalet svältoffer. Sånt är bara siffror. Och när siffror bara är siffror måste folk ha bilder som visar verkligheten, att verkligheten verkligen finns. Så Salgado packade ner kameran och åkte till gruvorna i Serra Palada.

I en gripande text försökte landsmannen Eduardo Galeano att tolka Salgado och tolka den dystra verkligheten. När han väl såg bilderna fanns det inte så mycket kvar att tolka. Och han skrev ner 17 långa punkter. Med meningar som stack rakt upp, ur sanningen. Och jag vet inte hur rätt han har när han beskriver vår syn på tredje världen, och alltså vår inställning till Salgados bilder och på vad som finns på dom, som "a circus of odd little creatures". Hur skulle vi annars tillåta allt det där, allt det här.

"Are these photographs, these figures of tragic grandeur, carvings in stone or wood by a sculptor in despair? Was the sculptor the photographer? Or God? Or the Devil? Or earthly reality? This much is certain: it would be difficult to look at these figures and remain unaffected. I cannot imagine anyone shrugging his shoulder, turning away unseeing, and sauntering off, whistling. /.../ The miners of Serra Pelada: bodies of clay. More than fifty thousand men in northern Brazil buried in clay, hunting for gold. Loaded with clay they scale the mountain, slipping sometimes and falling, each fallen life no more important than a pebble that falls. . Images of the pyramid builders in the days of the Pharaohs? An army of ants? Ants, lizards? The miners have lizard skins and lizard eyes. Do the wretched of the earth live in the world's zoo? /.../ Salgado's camera reaches in to reveal the light of human life with tragic intensity, with sad tenderness. A hand, open, reaches out from nowhere to the miner struggling up the slope, flattened by his burden. The hand, like the hand in Michelangelo's fresco, touching the first man and, in touching, creating him. The miner on his way to the top of Serra Pelada - or Golgotha - leans, resting, on a cross."

Och Galeanos långa text, med sjutton långa punkter graderade, från den mänskliga kroppen, svetten, tårarna, blodet, och det omänskliga slitet, som trappsteg rakt ner i helvetet. Men när allt redan har sagts, och allt har skrivits ner, så är ord ändå bara ord. Och då borde vi titta på Salgados bilder igen. Vi borde verkligen titta på Salgados bilder igen, och inse att verkligheten verkligen finns.


15. Tom Waits - Rain dogs (album)
Den här hade inte varit med på listan om det inte hade regnat ikväll. Stora regndroppar mot skört glas, och en rutten fönsterkarm. Som tunga fall av paddor. Det får mig att tänka på Tom Waits. Han är den som står i regnet och verkar njuta av det. Kanske en besatthet, kanske en sexuell avvikelse. Han är den som står i regnet och sjunger och lutar ryggen bakåt och sträcker halsen och böjer benen och drar ihop nacken och vinklar upp bakhuvudet så att varenda droppe verkar fångas upp och samlas ihop på hans ansikte, och när han sjunger är det som att han försöker slå tillbaka mot regnet och alla mörka moln, som att han försöker göra upp med sitt förflutna. Han skråvlar sin whiskey-röst mot det fallande regnet, bara för att visa för regnet att han finns. Och att sånna som han finns. Men att de allt som oftast gömmer sig på sina sovrum när regnet öser ner, gömmer sig under täckena och sätter på en skiva, sätter på sina exemplar av Rain dogs. Jag ligger där i natt och ibland tittar jag ut för att se om Tom Waits står kvar. Det gör han, och allt känns bra.





16. Gordon Banks räddning på Pélés nick - VM 1970
Pélé nickar ner i marken, som man ska. En perfekt nick. På väg åt fel håll, fick Gordon Banks, Englands målvakt, ner en hand och styrde bollen iväg. Efter räddningen ställde sig stora delar av publiken upp och gav Gordon Banks stående ovationer. Pélé sa efteråt att det var en omöjlig räddning. Det känns som att Gordon Banks stal ett mål. En omöjlig räddning.


17. A tribe called quest - Description of a fool
Q-tip berättar hur vi ska vara. Inte slå våra flickvänner offentligt, och så. Det är bra. Det är hur han gurglar fram orden, och de som säger att hiphopen är föraktande och kvinnoförnedrande skrapar bara på ytan. Det är ett annat ställe, och en annan plats, med andra folk och det finns folk som kysser varandra i Compton, och älskar varandra på riktigt. Det finns folk som kallar andra för bitchar och whores och det finns sånna som blir kallade bitch och whore, men i slutändan håller alla varandra i handen, ändå. Det där med att vi ska ta våra ord på så stort allvar, det är något förlegat och mögligt och kvarglömt sen fornstora dagar när prinsar utan kukar skulle ha bystiga prinsessor utan åsikter. Det är en ny tid nu, hiphopen är här och Q-tip säger till männen att de inte ska slå sina fruar offentligt.





18. Albert Einstein
Tänk bara att Albert Einstein satt på sitt rum och tänkte ut hur hela världen och hela universum fungerade och satt i flera år med att försöka knäcka en fråga som generationer och av supermänniskor försökt knäcka innan han, utan att lyckas. Tänk att du satt i hans sits, vaknade upp klockan 10 på morgonen och tänkte: mmmh, ännu en sån här dag: "vad består ljuset av?". Kan jag knäcka det idag, kanske?! Och vad, om man var i hans kläder, skulle kunna peppa en till att tro att idag verkligen är dagen, eller imon, "imon kommer jag fan knäcka den!". Och kanske ovissheten om den verkligen går att knäcka, liksom August Strindberg verkligen måste frågat sig själv om det gick att framställa guld sådär, och ändå försökte han dag efter dag och i sin förbannelse såg hur tid ödslades och infernot tog eld. Albert Einstein är signumet för ett geni. Han är ett geni. Albert Einstein är ett geni. E = MC2. Einstein = MCen2osh. Sant. Jag kom på den själv, jag borde kanske ringa akademin och säga det. Men ändå är det vad Einstein svarade på alla frågor om han kunde förklara verkligheten nu när han visste alla tal, som gör han förtjänt sin plats på listan, och Einstein svarade att av de tal han kunde säga någonting om verkligheten, så sa de ingenting, för i verkligheten fanns inga tal. Och han hade sant och med svaret blev Einstein också en poet, för bara poeter söker verkligheten och sanningen i det som inte syns och i det som inte går att förklara, medan alla andra säkrar fast sina sakta grunder till ekvationer som fungerar och bygger sina liv på grunderna. Einstein var en poet, alltså är poeter genier. Puss.


19. Goethe - Den unga Werthes lidande
Jag skulle vilja skicka ett brev till Goethe och säga att den här boken ibland, vissa nätter, höll mig vaken. Och jag var rädd för sömnen. Jag var rädd för att det slutade där. "Den unga Werthes" har varit min bibel ibland. Det är som en inkörtsport till Kafka, och det känns med Kafka som att det här var hans bibel också. Jag vill skicka ett brev till Goethe och skriva att den här boken har räddat mitt liv. Och inte från att hänga där, inte från att sänka pillrena med några liter vin, men från att springa för snabbt, och hamna under en spårvagn i stan.


20. Bishop Allen - Things are what you make of them

"And she said son, if you never make a sound, god will never know you’re there"

(Och det är sant, det där. Det säger allt, det där. Den där låtraden. Medan den bästa popmusikens gör allt för att döda gud och sätta sig på hans/hennes plats, och lyckas, så gör den söta och gulliga popmusiken bara ett tamt försök för att få gud att veta att dom är där, och lyckas. De som misslyckas blir hårdrock och dödsmetall.)

Om ni vet vilka Papas Fritas är, ha, Papas Fritas är ett rätt så bra band. Gulliga, och söta, och fina att lyssna på ibland. Bara det att de aldrig betyder någonting. Som The Pogues. Som The Charlatans. Som The Beautiful south. Och det är vackra melodier, överallt. Men det är också bara melodier, sånna man kan stänga dörren till när låten är slut och bara obekymrat gå därifrån. Sånna grupper som går till studion från 9 till 5 och åker hem och hämtar barnen, handlar mat, och tittar på "Så ska det låta". Sån musik som bara flyter med, och om man vänder håll och börjar gå i motsatt riktning, så försvinner den. Sånna grupper som aldrig skulle stannat kvar i studion på en fredagkväll bara för att spela in en akustisk version av en gammal demolåt. Bara för att de har, just det, där, familjen, familjen, och Peter Harrysson. Sånna som aldrig drömt om popmusik som Kevin Rowland drömde fram "Don’t stand me down", bara mer eller mindre. Och just därför inte kommer få en enda av sina lyssnare att drömma om dem. Men ibland, när inga drömmar spelar någon roll, och när allt som spelar någon roll, verkar spela någon annans roll, så är sån här popmusik underbar. Sån här musik får nästan alltid rätt så bra betyg av recensenter som inte har något behov av att leva med musiken, som stoppar in skivan i stereon, lyssnar, kanske i bilen, och när bilen har hämtat barnen vid dagis och handlat mat på Konsum och kommit hem till Peter Harrysson, och när bilen har stängts av, så trycker de ut skivan igen och lägger tillbaka skivan i omslaget, utan att tänka mer på det. Alltså, också, bara rätt så bra recensenter. De får typ fyror av fem och några glada ord av okända snubbar på allmusic.com, och sen får några glada indie-kids för sig att de är bra. Och, ibland, joho, oho, är jag en av dem!

posted by Alfredo Augusto @ 12:58 4 comments