april 15, 2005

(Den här LISTAN arbetas fram, skrivs undre press, publiceras i obehag. Men också av kärlek, för "True love will find you in the end". Det finns en plats för dig och mig. Eller, om den inte finns, så får vi bygga den. Slå oss fram, eller lyssna på popmusik.)


Phil Spector är gud. Och vet ni, vet ni? VET NI? HA! Jag vill klottra det på varenda jävla vägg i Göteborg. På varenda jävla spårvagn. Hoppas att ingen ser. Hoppas att alla läser det, men inte förstår. Hoppas att någon förstår. En enda. En jävel. Och jag vill svära igen. För vet ni? Ha, vet ni? Ibland känns det bara som att svordomar kan säga någonting. Det känns nu, som fan. Nu. Och det är Phil Spectors lista, blanda inte in mig i det här. För allt i världen, jag är bara en statist, en staty som försöker ruska av sig skalet av brosk och koppar och tenn. Det är jag. JAG, JAG, JAG. Hoppas att ingen ser. Hoppas att någon ser mig, och hjälper till. En enda, en stackars jävel! Och det är inte bara Phil Spector på den här listan, jag vet inte vad som är Phil Spector och vad som inte är Phil Spector på det här. Men de har en sak gemensamt, ha, en minsta gemensam nämnare, som täljaren och kvoten och Phil Spector när jag ser spektaklet dra sig loss, vittra sönder, och försvinna iväg. Mynna ut mot ännu en horisont. Den minsta gemensamma nämnaren är att de alla var där. Vad fan. Att de är låtar som borde vara skrivna av Phil Spector som alla gudar är allsmäktiga och ensamma. Det är Phil Spectors universum, hans jävla plats på den jävla jorden. Och vi andra är bara där på besök. Jag, du och Brian Wilson. Mhm, Brian Wilson was here! Phil Spector är gud, och alla gudar borde vara ensamma och fria. Free Phil Spector. Free him. Free him. Free den jävla idioten och den jävla dåren. Free him för vi behöver him.






2. The Crystals - He’s a rebel
På den åttonde dagen var jorden täckt av ett sken. Ett jävla sken av tät luft, och våt dimma, som när man går ut ur en spårvagn vid centralstationen och korsar sig fram, men inte hinner så jävla långt, för, hey, det är ju lördag idag. Luften hänger tung, som våta dimmor, och doften av tobaksrök ligger ovanpå. Där kommer The Crystals och bryter ut luften och klyver torgplattorna som atomer klyvs. För THE CRYSTALS ska FRAM! De bryter av luften, med den jävla dimman, så att den rinner ner och droppar ner, och sen inte finns mer. Efter 1 minut och 10 sekunder trampar de på pölarna. I hån och förakt. För THE CRYSTALS ska se sin rebell. Först, brottas det sönder, sen kommer pianot. Och pianot stannar kvar. Den som lyssnar på den här låten, och inte hör någonting, den aaaaAAAA: HOOOOOoh:H.H: får fan ta sig i kragen och bli ledsen igen. Får fan lyssna igen. För guds skull, för den döda påvens skull, för -..fuck you. Den som inte hör skörheten, ah, kärleken!! Den som inte hör nerven. Den får fan lyssna igen.

3. Ben E Kings - Spanish Harlem
Nästan lika distinkt som "Be my baby". Men studion är tom. Ett mästerverk, ett jävla mästerverk. Jag gillade inte den alls i början, jag vet inte varför. "I going to pick that rose and watch her as she grows, in my garden." Sen sa det klick. Bara det att han sjunger det här ensam. Helt ensam. Helt jävla ensam i ett ständigt och överhängande mörker. Och rosen, kärleken. Ljuden, ha, ljuden, de jävla ljuden trycks upp ur marken som ånga ur skorstenen. Och skingrar, och ses aldrig igen. Och flyter ut utan väggar att falla emot. Lyfter, tills det blir kallt och faller ner som snö. Snö, flingor av snö, över that rose in Spanish Harlem. Klink, klink-klink, stråkar! Lite blås, ett hest blåsande. Upp som gas över oceanerna och till kalla stackmoln i roliga former, kylan, kylan, instelnandet och fast form, som snö, snö, snö, och ner över en öde stad: klink-klink. Och inget som förkunnar, men belyser hur ensam Ben E. Kings är, och att den rosen, den där jävla rosen, egentligen är mitten på ett helt universum bestående av just den rosen, och en man, som vill se den växa och väntar på någon att komma in plocka den. Sen ha den, och sen, begrava den. Och bara det. Sen, utanför, bara tomheten.


[10 april: Listan, skriver ingenting. Försöker, kan inte. Men, den ligger där hela tiden och hånar mig med ett vitt ark, som bara vita ark egentligen kan håna mig. Låtarna snurrar i huvudet, 20 stycken, 20 delar av mitt liv, 20 inre organ, men just organen trivs bättre på insidan. Hoppas att jag kan trycka dom ut, någon gång, EN ENDA GÅNG, och visa att jag finns. Visa dom för alla som går förbi. Visa dom för min spegelbild. Hej då.]





5. Candi Staton - Mr and mrs untrue (bild ovan)
Ah, ända sen jag var 8 eller 9 år har jag väntat på någonting, ihållande. Jag har väntat på att alla väggar till mitt rum ska falla ner, och vikas ihop, som ridåer. Och på andra sidan sitter en publik i fina kläder och förnäma frisyrer och tittar på mig och har betalat säkert flera hundra kronor för att komma in. Jag bara står där och gör ingenting. De vrider sig i stolarna och ser uttråkade ut. Gestikulerar missnöjt, kastar pommes frites och popcorn och buar, högre och högre. När jag hör Candi Staton sjunga Mr and mrs Untrue så tror jag fortfarande att väggarna är ridåer som snart ska ryckas upp, som tulpaner utan rötter, som en pojke med tom famn, men på andra sidan sitter inte den förnäma publiken. På andra sidan står Candi Staton och sjunger den här, och jag faller ihop, och gråter, och förstår plötsligt vad hela livet går ut på. Den är vacker, så vacker som en sen Elvislåt från Memphis, ni vet. Den är så vacker, så vacker, så att jag tittar ut ibland, på björkarna utan löv och basketplanen vid sidan om, bara för att se om fåglarna flyger än, eller om de hörde Candi Staton genom den öppna balkongdörren, och trillade ner.


7. Veronica - Why don’t they let us fall in love
Nu eller aldrig, det är en sån stämning. Veronica leder upproret. Bam-bam-kören ställer upp. Händerna tvättas, och putsas en sista gång. Frisyrerna piffas till. Stativen ställs in på rätt höjd. Intrsument höjs i givakt. Bossen räknar in, och räknar ner. Sen börjar allt. Phil Spector är där. Stora instrument ramlar ner som stora byggklossar i studion. Ett dån, som en sandstorm. Det här är The wall of sound. Och det är ingen storm som drar allt över sig, ingen vägg som allt kastas emot, utan en storm med en vägg som puttar alla framför sig. Brumbrum-ljudet är alla bestämda blickar. Hennes röst är jävlaranammat. Handklappet är revolutionen. Upprinnelsen. Svordomarna. Orden är plakaten. Öga mot öga, som svarta pantrar med gevären tydligt synliga. "Yeah-yeah-yeah" är knytna nävar mot skyn. Don Vito Corleone kommer fram och ställer sig där. Veronica går fram och drar av den här. Ställer sig snoffsigt nära, och sjunger, "why don’t they let us fall in love", som bara hon kan sjunga "why don’t they let us fall in love". Sen dör alla och Veronica tänker att det var iallafall värt det där. Sen dör hon också.




8. The Paris Sisters - I love how you love me
Jag gillade inte den i början. Men den kom så nära inpå. Till sist kunde jag inte bara springa därifrån. De hade blivit helt tagna, tynat bort, och dött. Låten hade dött också. Jag kunde inte med. När jag sprang några steg ändå, mest för att kolla om det funkade, så satt den kvar. Det funkade inte, alltså. Nu står jag kvar och ser dagarna gå. Och jag ska stå så ett tag, jag vet inte längre vad som är jag och vad som är den. Det är ungefär samma sak. Den söta, ljuva, stämman. Som sjunger de söta, ljuva, orden. Så att om man blundar och lyssnar på den, befinner sig en helt annan värld. En mycket bättre värld. En varmare och mjukare värld. Jag är han som står där och lyssnar till varje ord. Och jag står där än. Blundar, och låtsas att jag sjunger själv.


10. The Ronettes - Keep on dancing
Av alla tjejgrupper på den tiden, av alla dockansikten, så var The Ronettes alltid snyggast. Stiligast, renast. Vackrast. Och deras låtar därefter. De hade kunnat stå i varje rondell och fått avgaser kastade i ansiktena, med makeup’en rinnande av, och avfallsregn i håret, och mascararan rinnande. Och ändå, när de reste sig och sjöng så blev trafiken med sitt brus och regnet med sitt dån och sus och vindarna och stormarna, bara melodin i deras sång. Och melodin bar deras röster och som en våg som bara behöver surfas på. Och de stod där och var så jävla snygga, bara så jävla snygga. De glittrade, och glänsade, och var bara så jävla snygga.


11. The Crystals - Then he kissed me
Ahhh, jag brusar upp. I tre dagar gick jag runt, runt, runt, i lägenheten. Den här, den skitna jävla lägenheten på 34 kvadrat. Gick bara runt, runt, som en evig irländsk jävla julafton. Stannade ibland, vid några utvalda stationer. Kollade upp, lade mig ner. Stannade vid badkaret ibland. Vid vattenkokaren och Earl Grey-tea’et. Vid den franska balkongen och några inhemska cigg. Vid sängen och Kafka. I bakgrunden snurrade den här låten på repeat. Jag försökte ta mig dit, det kunde lika gärna ha varit framgrunden, stupen och avsatsen till en bättre värld. Jag tänkte kasta mig ut så fort jag kom dit. Och det är konstigt på sitt sätt, hur den låten hade plats för allt det här, för en brokig gång med bockat huvud. För varenda steg, för varenda steg. För The Crystals är The Crystals och det känns verkligen, ingen annan tjejgrupp sjunger med gråten så högt upp i halsen, som en klump, som om de var redo att slänga iväg mikrofonerna, peka finger åt Phil Spector, lägga sig ner, och ge upp. I varenda ton. Well, jag gissar att det är det.


12. Gene Pitney - Every breath I take
Det var en dag för några veckor sedan. Det känndes som att golvet drogs isär och lämnade hål över till mig. Så att jag skulle falla igenom och falla längs lager av jord, tills någon kom och begravde mig. Och, oh mother I can feel the soil falling over my head. Jag vet inte om det fortfarande är Gene Pitney som sjunger efter 2 minuter när rösten bara stiger upp bortom varje synligt moln och stiger upp på himmeln och målar himmeln blå. Kören har sedan länge brutit upp och förenat sig med horisonten, i "aaaaaaaaaa", och horisonten bara en brokigt målad eye-line i svart.


[16 april: Skriver listan, tänker inte ens. Tänker inte. Skriver listan och lyssnar på bra musik. Litar på musiken. Låter den sköta det. Hoppas att den betyder någonting, det gör den. Bara för att jag står där, så gör den det. Jag har aldrig stått så länge förut. Cogito ergo sum, eller vad någon sa. Skriv det på en lapp och läs tills du inte tänker mer. Lever du då, eller lever orden?]


18. Bob B. Soxx and the blue jeans - Why do lovers break each other heart
Ah, du. Trall, trall. Mmm-bop-mmm-bop. Leker orden fram, efter 1:18, typ, hakar det upp och hon stöter upp. Hur lätt som helst. Som om det alltid hade varit så. "Where are the things that we were dreaming of?". Ha-ha-ha-kören körar "ha-ha-ha" väldigt ljust. Ungefär som att, ‘precis så är det, ta fram de jävla sakerna nu, Ha-Ha-Ha! Vid pianot, jag kan se en svart, blind, pianist svinga huvudet och öppna munnen erektion, och svinga huvudet fram och tillbaka och dunka huvudet mot pianot, och bort från pianot. Det är pianisten som är låten.

20. Ike & Tina Turner - River deep, mountain high
Nu får det bära eller brista sa Phil Spector och drog igång århundradets kampanj. Tina Turner anlitades som ännu ett instrument, som en avblåst saxofon, som en skev contrabas med sträva strängar, vassa som raklblad, och en stackare ställdes framför, att spela den. I bakgrunden löpte pianot amok, som om Jerry Lee Lewis var där, men inte syntes, som om Ray Charles blundade och började se, och sen, ville döda vad han såg, trummorna håller ställningen och när hela showen var slut, när ridån drogs ner, och bandet packade ihop kom en lagom full Phil Spector in och sa att det här är världens bästa låt. Vilka som senare höll med och inte höll med delade för några månader ett sent jävla år, in världen i två läger. I svart och vitt, och Spector höll sina led intakt, lika svart och vitt, som världen själv, i ett annart perspektiv, där the wall of sound är det svarta, och tystnaden bara är vit, vit, vit.

posted by Alfredo Augusto @ 00:36