LISTAN - havanna.blogspot.com

Och jag slogs mot alla dom. Listan är inget vapen, inte heller den här. Det är inte ens ett fuck you-finger i luften. Det är bara ett hej då, och jag finns. Och det är inget vapen, no, no, men det är mitt enda sätt att hävda mig, på. Mer som en fågelskrämma, hörde du det? Så jag sminkar mig i regnbågens alla vackra färger, bara för sminkandets skull. Och låtsas som att jag gömmer mig bakom något, sen håller jag upp en spegel i näven, och bär små speglar på min kropp, och det enda jag säger, eller inte säger, men det enda jag står där för: är för alla fågelskrämmor i stan: är för: att säga: "ni är likadana som mig". Jag är inte bättre än någon av dom, no, no. Men, det är sant. När jag skrivit klart min lista. Så kan jag titta på alla dom och se dom i ögonen och tänka att ni kan döda mig nu, jag bryr mig inte, så döda mig. Men fäst listan på gravstenen, låt listan så kvar på gravstenen. Låt listan stå på gravstenen. En grav för mig och mina hundar. Bredvid ett fotografi i svart och vitt. Ett fotografi som Evans fotografi lite längre ner.





1. The unknown rebell
Ingen vet vem han är, ingen verkar ens veta vem om han verkligen heter Wang Weilin. Han kanske kom till Beijing bara timmen innan det här kortet togs, med ett tåg, som son till en fabriksarbetare, och, 19 år gammal. Och han kanske dog några timmar efter det där, med ett skott i ryggen som så många andra den dagen, den 5:e juli 1989. På Himmelska fridens torg. Han blev min hjälte, då. Jag var inte alls gammal och jag trodde han skulle dö rakt där. Jag trodde dom jävla tanksen skulle köra över honom. Bilden av den lilla studenten med väskan i sin hand och alla stridsvagnar framför, är en sån bild som aldrig kommer dö. Och han blev "rebellen", med väska och kostym och allt var så jävla stilrent och i kaosets mitt och ödets nyck, så jävla vackert och symboliskt. Det var Yoshimi battles the pink robots, och en kommunistisk diktatur mot en liten student som bara ville ha kul. Och det stod hundra tusen bredvid, men just då, och precis där, var det bara fyra stridsvagnar mot Wang Weilin.

Kommer ni ihåg dansen? Några steg till vänster, sen till höger. Och hela världen tittade. Discolamporna skulle snart bli gevärseld och golvet skulle dränkas av blod. Men han dansade i alla fall. Det har skrivits hundra miljarder texter om Wang Weilin och han bär oss på sina små axlar. Han bär oss på axlarna, han bär oss på axlarna. En hjälte, en jävla hjälte! Han bär oss genom listor och listor som listan i Times över 1900-talets mest inflytelserika personer, där bär han oss och alla andra, alla hjältar, Nelson Mandela, Einstein, Muhammad Ali, och..eh..och..Wang Weilin.

Jag undrar alltid, om han visste, klart han visste: att samma mynningar som pekade mot honom, pekade han rakt i skallen och kunde döda honom med ett enda ‘knapp’-tryck, sen skulle trycka på knappen tusen gånger om och döda hundratals, kanske flera tusen, oskyldiga studenter, och älskande par och gravida tjejer och små barn. Jag undrar om han tänkte på det, eller om han bara stod där. Wang Weilin, 19 år.

The Unknown rebel, och vad hände sen? Det är nästan bara det, att det såg ut som att han skulle gå av. Han såg så liten och oskyldig ut, han var nog det. Han såg ut som killen som skulle gå hem och lipa i flera år för ett brustet hjärta och kärleken. En sån som aldrig vågade räcka upp handen och säga rätt svar, på lektionerna. Och så stod han bara där, framför fyra stridsvagnar, med sin väska och sin välstrykna kostym.


2. Dexy’s midnight runners - Reminisce part 2
Ah, den är så jävla fin. Om hur Kevin Rowland blev kär en sommar, lyssnade på radion, var kär, lyssnade, var kär, sommaren 1969, sa hej då, försvann, och satte på radion igen - nästan tjugo år senare, och började minnas sommaren 1969, började minnas kärleken, och skrev en låt. Den här låten. Och det blev sommar igen, sommar på repeat.

"It's funny how I remember the summer by the record
The summer of 1969"


3. Trigger Happy TV
Det var det som om Trigger Happy TV öppnade allt, det var snyggt och det var alltid roligt. Stora kramdjur sprang runt på stan och skapade kaos, bildade stora upplopp, kaniner i skyltfönster som knullade, taxi i rondell som bara körde runt, runt, det var Hassan på bildform, det var dolda kameran i regi och med det vanliga folket i huvudrollerna som absurda statister och Morris-dansen framför gamla pensionärer och Dom Joly visade att humorn sitter längst inne, inne i samhället, inne i gråa kostymer och gråa människor och en tråkig omvärld, just som kontrasten till den tråkiga omvärlden. I de roliga situationerna, och en stor duva på taket, "akta dig för den jätteduvan på taket", men vem i helvete hade kunnat tro att duvan skulle vara så stor? Sniglar med hus på övergångsställen och rasande jävla apor, på väg ut från zoo.


4. Tom Waits - Martha
Och så har jag fallit för det självklara. Det kändes nästan som att falla ner i en grop. I ett hav av ormar och möss, där alla mina vänner redan satt, där alla andra redan satt. Och välkomnade med ett "asså, det är dags nu", eller, "det var på tiden". Martha är underbar. Den är som en signaturmelodi, för att den bara känns som att den alltid har varit där och att den alltid har varit där. Och det känns som att pianot rullar iväg, går sin väg, promenerar: och att vi alla andra springer efter det pianot. Det jävla pianot. Så började jag också älska det där jävla pianot. Som alla innan mig. Det känns som någonting, ah, så svårt att förklara. Det känns som att "Martha" är en signaturmelodi, för någonting. Som att den ligger där och väntar, som att det där jävla pianot spelar för sig själv.


5. Ocean Colour Scene - Huckleberry Grove

"Shirley was a lady whose teeth were made of gold
She danced before the music and everything it told"

Bara för att det vår, men herre jävlar. Det är ju vår. Och det är typ ett år sedan jag såg färger i Manchester för första gången och små äckliga ungar dansade i fontänerna vid bussarna på Picadilly square. Jag irrade runt smått förvirrrad, vilsen, och orolig. Stack in huvudet i skivaffärerna vid Oldham street, för att hålla koll på vad som fanns inne. Och en gång stod den här där, och jag köpte den enbart för att den kostade 1 pund. Ocean Colour Scene’s b-sidor. Sen fattade jag aldrig varför i hela helvetet de hade lagt den här låten som en b-sida. Den är underbar. Den blev min vår då, och den blir min vår igen. Och, äh, jag har lyssnat på mer Ocean Colour Scene nu, jag fattar inte. Men, det kändes som att den här låten har allt som Ocean Colour Scene’s andra låtar saknar. Den saknar allt som de andra låtarna har, och den tendensen till softrock som säkert kom efter att Liam Gallagher sagt typ: fuck, fuck, I like them, fuck fuck..var inte bra för utvecklingen.


6. Robert Johnson - Last fair deal gone down

"If you cry about a nickel, you'll die 'bout a dime"

Låten som fick Keith Richard att spela gitarr, låten som fick en jävla gitarr att fälla tårar. Och Robert Johnson, han satt vid ett dike, vid en torr grusväg och såg dammet virvla upp i små moln varje gång en häst med vagn rullade förbi. Drog in dammet, hostade, och fortsatte spela gitarr.


7. Kris Kristofferson - Jody and the kid

"She would meet me in the mornin'
on my way down to the river,
Waiting patient by the China Berry tree;
With her feet already dusty
from the pathway to the levee,
And her little blue jeans rolled up to her knees."

Vad vi ska tänka på och skita i allt annat, är historierna i de där gubbarna, som om countryn är kass och borde dö, som alla säger. Det är som att gräva bort en del av Amerika, någonstans i syd, en liten del av hjärtat. Inledningsraderna på den här låten är helt ärligt något av den vackraste poesi jag läst. Melodin vaggar in. Jag drömmer om små porlande bäckar vid blommande ängar och fjärilar och en barndomskärlek i färgglada tygshorts och en håv i handen och ett metspö i den andra och blommor i håret och fågel som kvittrade tre monotona toner, och försvann. Kom tillbaka och försvann, som fågeln i den där Faulkner-boken om hon som dog. Äh. Det var inte så. Och högt gräs med gräshoppor och humlor och bin och hallonsaft och jordgubbar med grädde. Dagen då alla är vänner och, de dagarna är färre nu. Men Kris Kristofferson goes on. And on. And on. And on.


8. Tindersticks - Blood, Patchwork, City Sickness, Whiskey and water, Marbles
Tindersticks var allt det där, var Manchester och tidiga morgonar i en buss som bara gick runt och runt, och frost som ett istäcke över utbredda ängar med industriavfall, och ledningar stora och breda, från horisont till horisont, och Tindersticks var en sur uppstötning, var den sura uppstötningen som aldrig spottades ut, i flosker eller så, utan som tuggades sönder i munnen och sköljdes ner med en klunk rött vin. Tindersticks var det röda vinet. Det röda vinet som sönderdelade den sura uppstötningen och de sura uppstötningarnas heffaklumpar och varknölar, som det röda vinet sönderdelade ett helt liv. Bara för att få två pusselbitar att passa ihop. Jag + Manchestser = Tindersticks. För mig var Stuart Staples röst alltid en trygghet, som en pappas röst, som min pappas röst, och inte för att han sa någonting, eller sa hur allt skulle vara, men för att han sa att man får vara så här ibland, ensam, trött, ledsen, liten, vilsen, och för att han nästan verkade gråta det fram. Och det blev sena nätter med Kafka i min hand, och sömnlösa nätter med ett blandband. Fem låtar, fem sjuka låtar. De här låtarna. Fem av Tindersticks allra, allra, bästa låtar.





9. Garrincha, folkets glädje...
Den spruckna ängeln, med de brokiga benen och ingen som förstod. Vänstra benet längre än det högra, och skevt. En ängel på sjunde trappsteget, och ängeln som bara ville spela fotboll, dricka sprit. En dum jävla ängel. Ett geni, en lirare, en Nacka Skoglund och en Kurt Hamrin. Det finns nog ingen lirare som han, det har nog inte funnits någon heller. Tillsammans med Pele var han Garrincha, som förde Brasilien till två VM-guld, och tillsammans med Pele förlorade han bara en enda match. Och de som sa att VM-58 var Peles VM, ha, eller, ha, de borde nog tänka om. Pele var överraskningen och underbarnet, Garrincha var stjärnan och hjälten. Och det finns en match mot Sovjet som säger det, och det finns ett sovjetiskt lag i spillror och fragment och små bitar för sig, som alla säger likadant, med spruckna läppar, brokna tänder, och ingen som förstod. Sen Garrincha snurrade bort fyra man, väntade in en, snurrade bort han igen, och gjorde mål. Ängeln på sjunde trappsteget bara stod där. Den lilla fågeln, mm, fågeln som sjöng tre toner och försvann. Mot Sovjet var det som att änglar fanns, och på tre minuter avgjorde Garrincha matchen på egen hand: tre minuter som en fransk journalist senare kallade "de tre vackraste minutrarna i fotbollens historia": tre minuter, tre toner, och den lilla fågeln trillade ner från sin gren: 49 år och död.





10. Bobby Fischer
Ibland känns det som så där, det var kalla kriget. Och det känns ibland som att det var Spassky och Fischer som låg på båtarna utanför Cuba och spelade schack, när hela världen höll andan. Och de löste allt med en remi. I verkligheten vann Fischer. Reyjkavik 1972, amerikanen och kaxiga ungtuppen Bobby Fischer mot maskinen och ryssen Spassky, som på alla sätt var en maskin. Som bara var kuggen i en lång kedja av sovjetiska schackmästare, en sån som föddes med schackböckerna, och sen lotsades fram till tsarens bord bara för att vinna en enda match: Fischer vs. Spassky, Island 1972.

"The turning point in my career came with the realization that Black should play to win instead of just steering for equality."

När folk pratar om Bobby Fischer så pratar de nästan alltid om Fischers vilja att vinna, om hans jävlaranamma, om hans sluggande stil, om anfall och krig. Och de pratar nästan alltid som om Fischer är gud. Som om han var en hjälte. Som om han egentligen inte finns.


11. Irreversible
Jag vet, jag har kollat på den. Och i debatten om den 13 minuter långa våldtäcktsscenen verkade alla glömma bort att den var bra, och fin. Och vacker. Och att det finns en scen som nog är råare ändå. Den där med brandslangen. Och jag hade en lucka en gång, en tid då jag gick till biblioteket och lånade guldpalmsvinnare på rad, och av alla de där filmerna, hade den här tempo, och var något nytt, något som tilltalade, något som sa saker som det var, en film som ville ut och chocka, och en film som betydde någonting. Det är kanske en provokation, men låt det vara en provokation. Och jag hade en kompis som följde mig hem, och vi snackade film och kollade på allt det där tillsammans och han gillade inte den men vågade inte gå hem ensam sen, när det var mörkt. För mig har det alltid varit väldigt motsägelsefullt, lite konstigt, hur filmer som berör och får folka att gråta och spy, också kan få folk att hata den, och försöka riva ner en bioduk. Och, det var nog vad som hände här. Film handlar om att beröra. Och folk borde hata sig själva, lite mer.


12. Franz Kafka - Dagböckerna
Han skrev om att skriva, det var det enda han var intresserad av. Handlingen kom i andra hand, och det som hände var alltid konstruktioner av vad som utspelades i tankarna, inne i hjärnan och på några blixtrande sidor i dagböckerna verkar livet precis lika förvirrat, förlorat, förskansat, förbrådet, och försvunnet, som Josef K:s liv, och en vanlig dag i rätten.


13. Evans - Graveyard - Fotografi (se nedanför)
Och på några milimeter på ett fotografi ryms hela livslängder av en befolkning i en liten by, ett Dogville, en skrämmande bild. Hur allt det omänskliga, kläds i mänskliga attribut just därför att så många människor har gått den stigen förut. Från fabriken, till kyrkogården. Och alla dör, till slut.





14. Stranger than paradise
Den är bara så jävla cool, den jävla filmen. Den är som en Trainspotting för alla som levde då. I New York, efter beatens tid och när Dean Moriarty-typerna kommit mittemellan generationerna, för att anses coola. Den där jävla kusinen kommer dit och han är verkligen en jävel, en jävla jävel. Sen drar de iväg söderut, i all jävla hast. Och det är en road-movie, på riktigt. En roadmovie rakt in i gapet, rakt in i ett svart, sprucket, hjärta. En roadmovie, bara, som sättet att fördriva sin tid.


15. Shoes - Osaka
Aaa, det är väl några år sen nu, men jag älskade den jävla låten. På riktigt, och jag hade fuckat upp allt i min lilla förkrympta hjärna, så jag trodde att Osaka var en av de två; staden jämte Hiroshima som fick kärnvapen över sig, men det är nog fel. Och jag trodde att Osaka egentligen handlade om tjejen som vek papperstranor och skulle vika 1000 stycken innan hon dog, men inte hann, och den där tjejen, jag började tänka på allt det där och rörde ihop allt till en jävla smet, men allt var väldigt vackert och jag läste boken igen för några dagar sen, på ett skolbibliotek och en två timmar lång jävla rast, och jag har inte hört den låten sen dess. Jag har inte hört den på två år, sen jag läste om tranorna, vek några tranor själv, lät de dö och störta ner mot hård betong, och grät.


16. Skyltdockor
Min besatthet för skyltdockor är nästan total, och på alla sätt där. Neurotisk, närmast sjuklig. I några ögonblick av Harrison’s flowers förstod jag nästan varför, och det är vackert på alla sätt och vis: utanför utspelades en ren och skär utrotningsscen, serber drogs ut på gatorna och sköts med nackskott, familjer med barn, alla sköts och för några korta sekvenser, de korta ögonblicken, går kameran in i en gammal, unken, affär, och filmar ut, och, där, mittemellan står skyltdockorna, framför ett dammigt skyltfönster och stirrar ut, med samma stilla posé som förut. Som om de stod på Kungsgatan i Göteborg och bad folk tafsa på dom. Och skyltdockor överallt, de står bara där. Talar om vilka vi är, talar om allt. Om oss. Visar hur vi rör oss, visar att vi rör oss, bara genom att stå där.


17. Spiritualized - Broken heart (Ladies and gentlemen we are floating in space)
Låten kom lite i skymundan och i skuggan av det monumentala och slutgiltiga mästerverket, på samma skiva, titelspåret, i skuggan av kyrkan och i skuggan av lågorna som brann. Men den är fin, det är en låt från samma resa i rymden, från samma rymdpromenad och om de tappar taget nu, så kommer de aldrig att komma tillbaka, eller orka tillbaka, om det där SMS:et inte går fram, så kommer de aldrig att kyssa någon igen; för många handskriva brev utan svar, för många handgjorda pärlband men ingen arm att knyta den rund, och popmusik. Pop om allt, och pop som verkar betyda ändå mer.


18. Ocean Colour Scene - The day we caught the train
Herre gud, om jag ska skriva en bok så ska den heta så. The day we caught the train. Vilken underbar låtrad. Vilken jävla låttitel. Och jag stod där i Manchester, på Oxford street, där bussarna sveper förbi i gångtakt och drar stora stackmoln av avgaser bakom sig. Och såg den där jävla titeln och köpte skivan för 1 pund, till slut. The day we caught the train. Om folket som tvekade, men vågade. Som balanserade på rälsen, men hoppade på. Som vände sig om, och darrade, men satsade.


19. Caféer: Café Java (Göteborg)
En bra stad har sina bra caféer. Och caféer med doft av kamomill. Där den tunga cigarröken ligger som förtätnade dimmor och ensamma moln över ensamma pojkar och flickors förstelnade blickar. Där kladdkakan är torr, och möblerna knarrar. Där kaffekopparna är små, och kaffet är mörkt. Där temuggarna är storra, och teet är tjockt. Helst "Earl grey", eller vanlig "Chai". Och torra kladdkakor, men kladdkakor med mycket grädde på. Och dammiga böcker mot gammal tapet - färgflagor i taket och tavelramars sprickor. Där Pablo Picasso skulle ha snackat med Jean-Paul Sartre, eller med vem som helst. Jag tänker på café Java, i Vasastan. Men jag har inte hittat nån av dom där.


20. Franz Fanon - Jordens fördömda
Om kolonialism och förtryck. Boken som blev min bibel ungefär i den vevan då jag försökte lära mig Martin Luther Kings tal vid Lincoln Memorial 1963 utantill, men tröttnade. Ungefär då de svarta pantrarna och Mexico city 1968 kom in i mitt liv, ungefär då Malcolm X tal bandades in och bandades av bara för att säga något om mitt liv, som ingen sagt förut, och allt verkade främmande, det är sant, jag är vit, men allt stämde också in. Ungefär då läste jag Jean-Paul Sartres 27 sidor långa förord till boken, som egentligen också blev ett förord till självföraktet och den jävla ilskan hos de vita och genomskinliga som valde att sjunga med och hoppa in i de färgades led om protester och krav på integration och värdighet. Jag var liten och låg i min säng, det är sant, men jag läste den här boken och klistrade upp nya planscher i mitt rum. Det kanske bara var en pubertal grej, det kanske bara var vevan då jag stod framför spegeln och stoppade in stenar i kinden för att få rösten att vibrera som Martin Luther King om sina små barn i Georgia, men min röst var alldeles för vek, och, och, och, det var lättare att skrika som Malcolm X.

posted by Alfredo Augusto @ 20:51