LISTAN - havanna.blogspot.com

Sitter i mörkret och knäpper med fingrarna. Hoppas att någon fin liten melodi ska öppna sig, framför mig. Och ta mig långt härifrån. Vi kan flyga till Brasilien. Jag har min packade väska under sängen, och drar igen den med dragkedjan. Ifall, ifall. Jag väntar på en melodi, och på att den jävla melodin som ska ta över mig för jag behöver något nu, cyanid eller plastik, jag behöver förändra mig. Och musik är bara melodier, konst är bara penseldrag, men i alla melodier finns en röst som strör sina ord efter sig, och i varje ord får melodin sin mening och essens. När jag knäppt med fingrarna riktigt länge, och bara suttit i mörkret och inte ens orkat titta upp, börjar jag också se melodier i penseldragen, en melodi för varje tavla och en melodi som svettet över pannan på arbetarna när de kommer och en melodi som tårarna i ett begravningståg när kroppen läggs ner i jorden för en sista vila sista gång. Jag sitter kvar och knäpper med fingrarna och ur de knäppande fingrarna kommer det här...






1. Hank Williams - I can’t help it (if I’m still in love with you)
Låten, det låter Gram Parsons. Som fan. Men det är Hank Williams. Vilken låt, vilken jävla låt!

Och på några få jävla rader i sin memoar skrev Bob Dylan ner sanningen om poesi. Och ni som tror någonting, ni som undrar och förtydligar fakta och nämner årtal för ett sätt att vara och för att rätt, ni kan läsa det där eller dra. And it was all about Hank Williams. Jag är på G. Jag är på G. Jag är på G.

Bob Dylan said:
"Redan som ung identifierade jag mig helt och hållet med honom. Jag behövde inte uppleva allt som Hank upplevt för att förstå vad han sjöng om. Jag hade aldrig sett en rödhake gråta, men jag kunde föreställa mig det och det gjorde mig ledsen. När han sjöng "nyheterna är ute över hela stan" så visste jag vilka nyheter det handlade om, fast jag inte visste. /.../ Senare fick jag höra att Hank hade dött i baksätet av sin bil på nyårsdagen. Jag höll tummarna och hoppades att det inte var sant. Men det var sant. Det var som om ett stort träd hade fallit omkull. Nyheten om hans död drabbade mig hårdt. Tystnade i yttre rymden var öronbedövande."
He said that.





2. John McEnroe (I huvudet på John McEnroe)

"Jack Nicholson greeted him with that catlike grin and told him, ‘Johnny Mac, don't ever change.’"

Jag köper allt, jag älskar John McEnroe. För det var alltid McEnroe mot resten av världen, sa han som skrev boken om McEnroe och jag ska verkligen läsa den nu. I huvudet på John McEnroe. Och i den där jävla frisyren samlades en hel generation, och folk hatade McEnroe och folk älskade McEnroe. Och John McEnroe stod bara där, som en rockpoet, som en Bob Dylan med tennisracket i sin hand och stort hår och han svor mot domaren och för varje raseriutbrott grävde han fram sporten i sitt rätta ljus, sportens värld, det enda rätta: att varje raseriutbrott egentligen bara var en naturlig reaktion. Och på andra sidan stod Björn Borg och i varje situation där John the man skulle skrika svordomar, högt - rakt ut!, eller lipat lite lätt, stod Björn Borg med ett stoneface och höll allt inom sig.

Läs mer!


3. Doisneau - Sidelong glance (bilden ovan)
Maaan, jag har kollat på det här fotografiet med sömniga ögon och jag har kollat på fotografiet med stirrande ögon och jag har suttit ner och stått upp, klappat ramen eller försökt att riva den isär. Vänt mig om snurrat ett varv, men jag har skrattat varje gång. Få fotografer lyckas fånga någon slags balans som Doisneau, och det handlar inte om estestik, det handlar om att få en mening och ett syfte med bilden.


4. The Arcade Fire - The funeral
Fan, det är inte ofta man känner att man har missat något historiskt. Men jag känner det fan nu. Fan jag missade det. Debaser igår. Fan jag missade det förbannade tåget och jag orkar inte springa ikapp. Jag missade Arcade fire som jag aldrig ska missa något igen. Låt det jävla tåget köra över mig, låt mig trilla ner på rälsen, men låt inte mina ögon se det förbannade tåget åka ifrån mig en gång till och de jublande människorna i kupéerna sänder ljus till mig hos skatorna och jag är utanför nu, det känns som att jag är på en annan planet.

Och det är något speciellt med att se Arcade Fire live, jag har bara sett vissa klipp. Men det finns där, allting. Inte bara det att de gjorda förra årets bästa, bästa, bästa, skiva. Musiken spelar med blod i maskineriet, det är som en orkester som går ihop med handklapp och high fives bakom trombonerna för nu i helvete ska vi spränga sönder allt och vi ska spränga sönder våra egna jävla liv och vi ska sprängas med blodet fortfarande pumpande och sprutande ut ur avbitna ådror och ett hjärta på tomgång, är fortfarande ett hjärta.


5. Kurosawa - Rashomon
Äh, det där var dagarna. Första Kurosawa-filmen och de stod under ett öde och söndrigt tempel och snackade om livet, i dåtid. Sen kom den jävla filmen i svart och gränsen mellan ren fiktion och ett konstigt samhälles sår och ärr, suddades ut i varje nyans. I varje våldsam handling, med vartenda osäkert steg och i varje rädd och hjälplös blick. Se den.


6. Righteous Brothers - Unchained melody
Poor Hampa Hampsson satt i skolan med en laptop och skickade underbar musik. Soul, när rösten går upp och lägger sig på en linje längst upp, och verkar tveka på att stanna kvar och vilja ner igen -men- ..och hamnar som flaggan på halv stång innan 02:55 och den går upp i ett jävla crescendo och efter det kommer ekot och intrsumenten som tonar ut i en kör och "I need you", som ingen behövt någon förut. Ah, det är vackert. Så jävla fint. Tack Hampa.


7. Degas - Combing the hair (tavlan nedanför)
Det är den röda oceanen av glödande lava och håret flyter in där och förnalkas och där är minen som verka lida och smärtan och som säger: "snälla, bränn mig inte, bränn mig inte levande, bränn mig inte med den glödande lavan". Och bakom står ondskan och kammar lika hårt som förut.




8. Mikael Ljungberg hos Luuk
Äh, vet inte vilket år det var. Men det var samma säsong som Feven frågade om Göran Persson använde boxershorts eller tanga, typ. Och det var samma säsong som Göran Persson skojade och medgav att han hade busringt till Boutros Boutros Ghali, och det var samma säsong som Göran Persson sa att det fanns få dörrar som han kunde gömma sig bakom och det var samma säsong som Magnus Uggla sa att brottning var bögigt, och Ljungberg kom dit som OS-mästare och Luuk sa vad Uggla hade sagt och Ljungbergs ögon mjuknade och de stora kinderna log och Ljungberg svarade: "Det var ju moget sagt."


9. Badly drawn boy - Pissing in the wind

"Now the ground shifts beneath my feet
The faces that I greet never know my name"


10. Tour de france, etapp 15, 2003.
Jag kommer ihåg den jävla sommaren som om det var igår, sommaren 2003. Monstret Lance Armstrong mot tjuren Ullrich och monstret var stark som vanligt men bleknade när bergsfötterna vickade sina tår, jag och min tvillingsyster sprang hem från skolan och såg Girot på TV:n i stort sett varje dag, den våren. Med svart kaffe och skrik och skrik och skrik och hesa telefonsamtal till farsan om Pantani, de gångerna Pantani vann och drog i väg och gjorde allt annat så orörligt och stilla, och verkligen gjorde cycklingen till en konst. Men det var sommar nu, och jag hade fått jobb i en industri och i lunchrummet snackade alla om Tour de france. Jag cyklade hem efter jobbet och såg allt, varenda tår och publikens skrik. Robert Vacchi skrek. Alla skrek. Jag stod upp framför TV:n och vevade med armarna, och det är sant, och jag skrek, och jag skrek som fan och än i dag när jag blir full och dansar på ett dansgolv kan jag skrika Roberto Vacchis referat, tills jag blir full, eller hitta på egna citat:

Monstret, ligger ner, blöder, sackar efter och verkar svag. Vänder sig om! Vänder sig om! Ullrich ligger i hans rygg och ser monstret vända sig om och vet att han har en chans nu, en chans på tusen, och nu finns ingen smärta kvar i tyskens bröst, ingen tvekan, ingenting att känna efter för, han måste ta den jävla chansen om han så spränger sitt bröst! Spränger sitt jävla bröst!! Till en fontän!! Till en jävla fontän och åtlöje till paraden av bilar med snygga brudar som åker förbi!! Och där, DÄR, DÄR, monstret hakar fast i en åskådares plastpåse och faller!! Den jäveln faller. Han faller. Armstrong faller. Tar sig upp på fem. Tysken väntar lite avvaktande. Etapp 15. Etapp 15. Men tysken kör på, bra alltså. Och Armstrong kommer igen, nu eller aldrig. Han tar igen försprånget, tar igen och tar igen och ser tyskens rygg igen. Tar fast ryggen och pressar sig förbi, tränger sig förbi och kör iväg från tysken. Och lämnar tysken blödande efter sig med bilden av hans rygg, obevekligt pigg och nästan omänsklig. Där avgjordes hela det årets Tour de france. Och kanske, avgjordes Tour de france där, även för många år framöver.

"After the crash, I had a big rush of adrenaline. I told myself 'come on Lance, you must win the Tour today'."


11. Hank Williams - Your cheating heart
Om den andra Hank-låten var Gram Parsons så är den här Bob Dylans. Med samma vresiga röst och darr blev Bob Dylan Bob Dylan, och med samma jävla sätt att dra ut orden till hesa, långa parafraser gjorde Dylan några av sina bästa låtar. Hank Williams gråter, och det hörs.


12. The Beach Boys - Wouldn’t it be nice
Det är egentligen bara melodin och produktionen. Den är underbar. Den jävla låten kan fästa sig på vilken vägg som helst. Och tiden som Bob Dylan beskrev som ett hykleri med jaget, som en jävla strävan och lögneri att vem som helst kunde bli vem som helst och i slutändan hur bra som helst och i slutet så vara alla genier, och det är vackert, men det är inte så. Brian Wilson var geniet med dårens vackra drag, och han skrev den låten om allt det där. Med en melodi, och vilken jävla melodi.


13. Hot hot heat - Goodnight goodnight
Värdiga rockpojkar att axla, mantla, och bära vidare arvet från en rockvåg som egentligen kom och dog med "Is this it?". Lagom små och oskyldiga, rätt så mycket så stil. Inte nåt som består, men yäh, vi lever i stunden.


14. Black Grape - It's great when you're straigt...yeah!
Fan, hela skivan är en lång dansorgie i att vara full och dansa omkull och jag kan se dansgolven i Manchester och jag kan se varenda jävel dansa där nu, med händerna i luften och plocka äpplen från äppelträden som inte finns, de dansar så. Kläder i neon och blinkande lampor till sent nästa morgon. Shaun Ryders kärlek till musik blev allt det här. För Shaun Ryder älskar musik och det hörs på skivan och det hörs i rösten och bruset, han älskar den så jävla mycket så han vill bara blanda ihop allt och köra allt på samma gång. Shit, och det funkar.


15. Elvis - I just can’t help belivin’
Av alla Las Vegas-spelningar, och alla covers och låtar så är den här så jävla bra. Jag vågar nästan inte säga det, men det fanns några dagar efter jul och farsan hade plockat upp Las Vegas-boxen och på spår nummer 9 på CD nummer 2 fanns den här, det var den finaste jävla balladen som fanns då, och den snurrar än.


16. Animal Planet
Jag kan sitta och naglas fast i flera timmar. Djur springer förbi och en berättarröst berättar allt som i en historia, som om det hände grannarna i ett grankvarter. Allt blir mänskligt och allt det mänskliga blir lite djuriskt, och av allt det där blir världen lite mindre, och lite varmare, och lite lättare att förstå. Vi är alla likadana, alla människor, som bara lyckats dölja våra intentioner och vår ärlighet olika mycket.


17. Camel blue
Jag tänder en cigg, och sen spelar ingenting annat någon roll. En kopp svart kaffe, och en cigg. Sen spelar ingenting annat någon jävla roll.





18. Alvarez Bravo - Striking worker, Assassinated - 1934 (bild ovan)
Alvarez Bravo var där, och det syns. Alvarez Bravo var där och fotade på plats, och han var där i skiten som Jacobb Riise åkte till New York och bodde bland råttorna. Alvarez Bravo var där.


19. Dostojevski - Anteckningar från ett källarhål
Ah, kastas mellan galenskapen och hur det är skrivet. Som i en hetsjakt, som i ett fyrverkeri, som vid ett rulettbord, som om skrek orden han skrev och alla parenteser, så förvridet staplade på rad, alla afroismer och dialoger mitt emellan och alla jävla sanningar som inte bara ligger där, utan verkar komma från en brusten penna och ur en man som testade alla lögner som fanns bara för att veta att det var sant. En man som inte har levat, men en man som bara dog.


20. Libertines - Music when the lights go out
Blåset i början och gitarren efteråt, det Libertines som stått längst fram och kastat sig ut för varje stup har satt sig ner och skrivit det här. En spegelbild av allt det där, och den här låten. Det är då Pete Doherty lutar sig fram emot Carl Barat och säger förlåt, and it goes like that:

"Is it cruel to be kind not to speak my mind
and to lie to you rather than hurt you
well ill confess all of my sins
after several large gins
but still ill hide from you,
hide whats inside from you
and alarm bells ring
when you say your heart still sings.
when your with me,
oh darling pleaseforgive me
but i no longer hear the music
oh no no no no
and all the memories of the pubs and the clubs,
and the drugs and the tubs we shared together
will stay with me forever..
but all the highs and the lows and the to's and the fro's
they left me dizzy
oh wont you please forgive me
but i no longer hear the music
oh no no no no"

posted by Alfredo Augusto @ 19:29