LISTAN - havanna.blogspot.com

Ah! This is not a list! This is not a list! Det är en knippe låtar på samma klase. En klase druvor, och let us make some wine.. get drunk.. get drunk!! Och jag har inte svurit, inte en enda gång. No, no. För jag kom ihåg vad ni sa. Att svordomar är kliché. Och svordomar är kliché. Och det är ett blandband som flyter med skiten och duvorna i stan. Ett blandband utan tema, totalt. Ett blandband som bara fastnade på en winamp i stan, mitt i stan, den 27:e mars. 20 låtar, från en mapp. 20 låtar som snurrar än. Let's get drunk. Let's dance. Let's dance. Let's dance. Och jag lyssnar på låtarna, och du vet: det känns som att göra vatten till vin. För vin är tjockare än blod. Och vi är alla syskon. Somehow, somewhere.





1. Desmond Dekker - Beautiful & dangerous (bild ovan)
Det är en oborstad diamant. Ingen kan säga att det inte är oborstad diamant. Smutsig rubin. Men jakten slutar där. Det är skiten som är det vackra. Produktionen och melodin, öga mot öga, som det vackra mot det farliga, som om det avgörs nu. Desmond Dekker lägger huvudet på sned. Alla andra körar fram Desmond Dekker i ljuset. Den stora Desmond Dekker. På några ställen i låten stannar musiken bara plötsligt upp, och ett piano kommer in, ett trumspel som om trummorna var tomma ölburkar eller stora oljefat fyllda av sand. Dagens etta var ingenting att snacka om. Det var ingenting. Det var ingenting som syntes på håll. Det är nämnligen, en av de bästa låtarna jag hört. Helt säkert och helt och hållet. Och jag bara lyssnat en gång. Lite rädd för att förbruka den. Den verkar så skör, lite rädd för att tvätta den i all min hast. Tvätta bort den, tvätt bort skiten. Tvätta bort allt. Lite rädd för att UB40 ska komma och göra den till sin. Alltid rädd för sånna som inte förstår. Resten som följer, här och ner, är ett pärlband, som
knytits fast runt den stora Desmond Dekkers hand, vrist, handled, och den där stumpen som blev över, för att pärlbandet var för långt, den stumpen: jag räknar pärlorna som fortfarande sitter kvar.





2. Pavarotti - Nessum dorma (bild ovan)
Tom Waits skrev en gång om hur Nessum dorma förändrade hans liv. Hemma hos mr Coppola, i Mr Coppolas kök. Och Coppola frågade om Tom Waits hade hört Nessum dorma, och Waits svarade nej, och Coppola stirrade på honom som om han aldrig hade ätit spaghetti och köttbullar förut, och sa något i stil med: ”har du inte hört den?!”, greppade fast i Waits och förde in honom till köket och jukeboxen. Och där, i köket, förändrades Tom Waits liv. Det är inte alls speciellt svårt att förstå. Jag har hört Luciano Pavarotti sjunga den och när Luciano Pavarotti sjunger den är det som att hela världen sväljs och kryper in i hans bröst, och lägger sig ner och vilar för en stund. Det är som att hela världen plötsligt finns Luciano Pavarottis bröst och när han sjunger det där, det vackra, det skapade, är det som att han tar en hel mänsklighets sista suck och öser ut det mot en mörk och orolig himmel. Med blixtar, regn, och åskmoln. Och Luciano Pavarotti står där och sjunger Nessum dorma, som om Nessum dorma verkligen låg i hans bröst. Och när låten är slut, så harklar han sig, kammar fingrarna igenom sitt vaxade hår, rättar till flugan, vecklar ut fracken, och spottar ut oss där vi var. Där vi stod och lyssnade, och vi går därifrån som om ingenting har hänt. Vi är bara för små för att förstå.


3. James Brown - Please please please (bild nedan)
Och så böjer sig James Brown ut över scenkanten så att svettet droppar från hans ansikte och rakt ner på publiken längst fram. Och hans ansikte blåses upp, som det gör när han tar i och ser ut att.. skita på sig.. hans blodspränga ögon verkar vara på väg att ploppa ur sina hålor och skjutas iväg som missiler, kinderna är spända så att huden nästan inte räcker till, håret står åt alla håll, publiken skriker men sitter ner, och då, lutar sig James Brown ut över scenkanten, hukar sig bakåt som för att ta sats, stänger ögonen och lutar huvudet bakåt, sträcker armen rakt ut, åt sidan, böjer lite på benen, i samma rörelse som han böjer sig bakåt som för att ta sats, och som om han var en saxofonist på kvällens sista solo, som om han skulle blåsa skallen av sig men glömde saxofonen hemma, och när han svingar sig framåt igen, dryper svettet som svett skvätter från en boxare som får ta emot ett hårt slag i 12:e ronden, James Brown svänger huvudet åt sidan, svänger det tillbaka, svänger det igen, och sjunger: ”Please, please, please, please”.





4. Wilco & Billy Bragg - Birds and ships

"The birds are singing in your eyes today
Sweet flowers blossom in your smile
The wind and sun are in the words you say
Where might your lonesome lover be?"

Den knyter på något sätt fast allt jag har, allt jag gått igenom, med ett silkesband, och en rosettknyt: alla tysta dagar, alla dagar utan mening, och all väntan, väntan på en buss som ändå bara åker förbi, ett barn i kolik, ett barn som svamlar och mumlar och aldrig gör sig förstådd, ett kolikbarn som blir full som ett rör och inte klarar sig hem, inte ens klarar sig upp, som skriker svordomar på dansgolvet och skriker referat från ”Rumble in the jungle” vid bardisken. Hur Foreman faller ner, sakta, sakta, hur Muhammad Ali sträcker armarna mot skyn, och jublet efteråt, hur stadion brusar upp i en spontan glädjechock, och alla vita soldatshjälmar, och hur alla bara skriker. Ett barn som lika gärna kunde ha sjungit den här låten i sitt sovrum, som att sitta där. Eller sjungit den här låten för bartendrarna bakom bardisken, och låtit dom skratta en stund. Ett kolikbarns bekännelser. En vacker låt. En vacker låt. En vacker låt. Jag kommer nog inte härifrån.

"Birds maybe singing in my eyes today
Sweet flowers blossom when I smile,
But my soul is stormy and my heart blows wild,
My sweetheart rides a ship on the sea"


5. Elvis Costello & The Attractions - Psycho
Ibland finns det låtar som säger allt, som egentligen är romaner, som egentligen är små romanfigurer med akustiska gitarrer och veka röster i ynkliga kroppar som springer runt och vill döda allt, och få allt att röra sig, eller bara få allt att brinna upp, små Josef K. som springer från trottoar till trottoar, balanserar på mittrefugen, och gråter uppgivet för en busschaufför, som sånna här låtar, så här:

”Oh you recall that little girl mama
I believe her name was Betty Clark
Oh don't tell me that she's dead mama
'Cause I just saw her in the park
We were sitting on a bench mama
Thinking of a game to play
Seems I was holding a wrench mama
Then my mind just walked away

You think I'm psycho don't you mama
I didn't mean to break your cup
You think I'm psycho don't you mama
Mama why don't you get up?”


6. Frida Hyvönen - Drive my friend
Jag är fast, igen. Det är underbart. Ett litet underbarn med gitarren i sin famn och, som om det var allt hon hade. En vacker melodi ur två klarröda läppar. En melodi som väcks till liv, och en melodi som slår sig fri. Eller vadsomhelst. Rosenröda kinder. Blond raklugg. Och, det lilla. Ett litet rum, och lite instängt. Med små rörelser. Hon har hittat sin plats på jorden, det känns så. En liten pinnstol av trä i ett avklätt och naket rum. Med vita väggar, och inga fönster. Jag kan skriva massa referenser nu, hur det låter och vad det låter som, men det hade varit rätt så ointressant. Det är en liten flicka, med en akustisk gitarr. Jag kan se henne sitta framför mig, med benen i kors, bestämd min, röda läppar, funderande ögon, och fingrarna över gitarren. Som om jag inte fanns där, som om hon inte såg mig. Som om hon stirrade rakt igenom mig, och fortsatte spela den vackra melodin om och om igen, för att bara den betydde någonting.

0:08 -> 0:12


7. Maytones - Born to be loved
Det var nog 72’. Maytones hade växt och blivit kändare och kändare och 72’ släpptes den här. Grannarna Maytones utanför staden Maytones i Maytones och på en Maytonesplanet. Gjorde Maytonesmusik. Den tredje Maytonesbrodern som aldrig var medlem i Maytones, som många tror, blev producent och gjorde ljudet lite mjukare och renare. Och 1972 gjorde Maytones pop. Det handlade bara om kärleken och Maytones som bara var två stycken Maytonesgrannar där den ena grannen Maytone körade upp den andra grannen Maytone så att den andra grannen Maytone efter 2 minuter och 30 sekunder bara vände sig om och sjöng ”You were born to be loved”, och log, så att den andra Maytonesgrannen också log. Och bara de få sekundrarna av
en liten och klen kärlekslåt kan lika gärna vara ljuspunkten på hela deras karriärer, och av allt, och solen i ett Maytonessolsystem, där all den andra musiken snurrar runt, och omkring i väl utvalda omloppsbanor. Och kärleken. Maytonessolen ser ut som ett hjärta och sänder bara ut... ”bra vibrationer”.. och röda géléhallon på varje solstråle. För vi är, ‘born to be loved’.


8. Neutral Milk Hotel - In an aeroplane over the sea
Den är vacker, den är lika vacker som kärleken och lika vacker som flygplanen. Och idag stod det en skrynklig gubbe mitt i Nordstan och predikade om sina flygplan, som han kastade. Och flygplanen gled i en cirkel och kom tillbaka igen. Den skrynkliga gubben log varje gång han fångade ett flygplan igen, och han pratade lite högre för varje cirkel som drogs. Som om han citerade gamla testamentet, och jag tänkte på den här låten då. Han borde leva vid havet och kasta alla flygplanen där, så att de kan korsa horisonten som de vill.

”And one day we will die
And our ashes will fly from the aeroplane over the sea
But for now we are young
Let us lay in the sun
And count every beautiful thing we can see
Love to be
In the arms of all I'm keeping here with me”


9. David Bowie - Ashes to ashes
Den bästa Bowie är alltid den Bowie som verkar vara någon annanstans. Som lyser med sin frånvaro bakom tomma skal av smink. Den Bowie som stack i förtid och lämnade kvar det där innan han gick, en låt och ett album. Den riktiga Bowie verkar vara den Bowie som inte finns, han som inte tillhör världen. En tarzan, floating in space. I ”Ashes to ashes” sitter Bowie i ett litet rum, eller i en väldigt liten kupa och han kryper ihop som om han satt i bagageluckan på en bil. Eller som att han satt i den där lilla transistorradion som den tuffa hipstern, den levande Bowie, håller i sina hand, och som om att han fanns i den och sjöng, eller, floating in space. Den bästa Bowie är den som är närmast den han vill vara, men inte når fram, den bästa Bowie är han som är närmast ”Space Oddity”, men verkar springa därifrån. För ”Space Oddity” är hans låt, ju, det är en klassiker, ju, en sån låt som var med och pusslade pusslade till en ny generation, en sån låt som pusslade upp stora delar och helheten av hans karriär och den levande Bowies imperium, där han står idag. Och ”Ashes to ashes” är bara en väldigt fin låt, och den byggs upp och blir bara bättre ju närmare ‘Space Oddity’ den kommer.





10. Bob Dylan - Mississippi (bild ovan)
Bob Dylan är äldre nu, och han har druckit tjära för att kunna stanna forever young. Om man läser memoarerna och sen lyssnar på den här så fattar man verkligen hur bra memoarerna är och hur bra den här låten är och att allt han skrivit på något sätt varit en del av memoarerna, att han bara plockat ut en del av sig själv och blottat det för allmänheten, solat sig under solen, att allt var biografiskt, men att han är lika blek nu, väldigt blek, nästan likblek, att alla känslor är sånna känslor som växt med honom, och följt med honom, förföljt honom, ända sen han kom till New York i början av 60-talet, och kanske innan dess. Kanske det som drog honom till New York och knuffade honom on the road, och lyssna på den här, inte för att han är äldre nu, för det här han, men för att han är forever young. I allt det där. En poet, som klamrat sig fast vid tidens tand. Bara genom att dricka tjäran, bara genom att dricka bläcket ur pennan.

”Every step of the way we walk the line
Your days are numbered, so are mine
Time is pilin' up, we struggle and we scrape
We're all boxed in, nowhere to escape

City's just a jungle, more games to play
Trapped in the heart of it, trying to get away
I was raised in the country, I been workin' in the town
I been in trouble ever since I set my suitcase down

Got nothing for you, I had nothing before
Don't even have anything for myself anymore
Sky full of fire, pain pourin' down
Nothing you can sell me, I'll see you around”


11. Lee Perry - The Upsetter (bild nedan)
Och den basen, den som rullar, den som flyter genom låten som om den var en flod, en flod Indien, en flod som Ganges och vi var gamla hinduer som stod bredvid, och tvättade smutsiga kläder i smutsigt vatten bara för att floden var just den floden, och för att vi egentligen ville dö och skulle dö ändå och kastas som renade människor i samma smutsiga vatten. Som om vi bara stod där och väntade, eller stod där och såg vattnet flyta förbi och egentligen flyta igenom oss. Det går nog inte att dansa till den här låten, jag skulle nog inte kunna dansa till den här låten, för det skulle vara svårt att skilja på allt, vad som är toner och sång, och röster i huvudet, men enough is enough och det skulle vara svårt, så svårt, att skilja på stegen, den gungande gången, och vem man är. Det gungande jaget. Så tänkte nog Lee Perry, men han skrev den ändå, han skrev den till sig själv, och döpte den till sitt andra jag: The upsetter.





12. Camera Obscura - A sisters social agony (Underachievers, try harder)
Den här skivan , den kan verkligen begrava en. Den här låten är den söta låten. Det är en vinterlåt. Det är en vacker vinterdags låt. När snön ligger stilla och kall. Och glimmrar med solen och det är snart jul och alla vet det, till och med djuren i skogen vet det. Den här låten vet det. Det här är en fin låt. Oh. Oh. Oh. Vilken fin låt.


13. Cody ChesnuTT - Look good in leather
Här kommer han. Han. Han. Han som dansade på Strokes-videon till Last Nite. Sen kröp han in i sitt sovrum eller i en liten garderob, spelade in en skiva på på några få kanaler med bruset och knastret kvar och blev ändå snyggare, och fick cash till studiotid men funtade upp allt på snygga 70-talsjeans, och stora New York-brillor. Maaan, den här mannen är New York. Han ser bra ut i läder. Det är stil och attityd och självförtroende som på något sätt ändå vägs upp av någon slags sanning..en orädsla, och att han.. faktiskt.. ”don’t you know it”..”tell you mama that I’m...”..”I know you wanna, just like me”.. ”show your attitude now!”..han.. HAN..att han: bara för att han ”look good in leather”...

”I can make any woman mine / because I look good in leather / I can rock a body-suit good, it blows her mind / because I know how to f*ck her better / Better than you / Got ya' wishing you could be just like me”


14. Manu Chao - Clandestino
Fy, fuck, duck, suck, fuck. Manu Chao’s bästa låt. Fuck. Den blandar allt och alla intryck med en fortfarande ledsen blick och några sorgsna ögon för allt som setts och gått förbi. Och ha, den tunga rösten, den lätta rösten, den lekfulla rösten, är de tunga ögonen och han har samplat sin röst till två, så att de körar orden fram. Med en tung tunga. Han har sett allt och nu vill han berätta om det. Den tunga tungan: kavlar ut den över den obördiga öknen och sanden i Tijuana, eller where som helst. Och well, Manu Chao är clownen för en del och bra, men han har någonting att säga och det är därför han står där. Kom ihåg det. Kom ihåg att kollagen och
de handmålade solarna på Clandestino-skivan inte bara är handmålade solar och fotografier som ska skrattas åt. Kom ihåg att han var där. Att, Manu Chao was there.


15. A tribe called quest - Against the world
Ni vet, bilderna när alla stora bilar dunkar i takt. Musikvideorna från varenda hiphoplåt på MTV. Den här takten är en sån takt. Beatet. Beatet. Och intimt, den här låten känns intim. Skitintim. Som att man får åka med i bilen, en enda gång. Och höra vad som sägs egentligen. En söndagslåt för en hiphopkultur som dör och brinner upp på lördagsnatten. Åka lite bil, dunka lite med handen mot karossen, dricka upp den sista ölen. Chilla.


16. Harry Nilsson - Coconut
Ah, jag trodde alltid att det var Tom Waits. Det låter fortfarande lite som Tom Waits. Det låter som en blandning mellan Tom Waits och Harry Nilsson. Och det är knappast någon vals längre, knappast några söta, ljuva, dova, harmonier. Djävulen vann över den brunstiga kroppen, och brast ut i det här. Dunkade på. Knappast någon medryckande ballad. Men medryckande. Knappast en sån där låt där Harry Nilsson sitter vid en liten skogssjö på sommaren, vid en träbrygga och tittar ut och rensar sjögräset från kräftorna ur en stor, hemvävd håv. Och bara verkar lycklig. Ingenting sånt. Det är som när Leonard Cohen dricker slumpen ur varenda whiskeyflaska som står i förrådet, blir full, och skriver ”Diamonds in the box”. Det här är Harry Nilssons sån låt. Han är galen. Han är vriden. Men låten är medryckande, och jag brukar ofta stå framför spegeln med den här bakom. Och det känns som att den pressar mig fram. Och jag sjunger med, och sjunger högre, och högre. Tills jag skriker. Och dansar med. Det är en sån låt. Den är perfekt för sånt. Sjunger varje ord, skriker ut orden med saliv, och dansar till varje gitarrsträng. Hör ni strängarna? I bakgrunden? Jag dansar så.


17. Van Morrison - Tupelo Honey

”You can take all the tea in china
Put it in a big brown bag for me
Sail right around the seven oceans
Drop it straight into the deep blue sea
She’s as sweet as tupelo honey
She’s an angel of the first degree
She’s as sweet as tupelo honey
Just like honey from the bee”

Det är vackert, jag har inte hört något liknande sen dess. Sen Madame George första gången, och jag tittar fortfarande efter huset på kullen, throwing pennies in the bridge below, ylande, ylande. Som en frusen man i en stor, mörk kappa, på en tom och mörk boulevard, där gatulyktorna vajar i vinden, och där vindarna är kalla och luften är rå. Och lirkandet. Det där ylandet öppnade en ny värld, som om någon vände på myntet och visade att popmusik kan
betyda nåt, verkligen. På riktigt. Det var som att bara rösten i sig öppnade en egen värld, och det är lite samma fenomen som lalala-Neil Young som stänger in lyssnaren i egna världar och
pekar skyltar åt olika håll med albumtitlar som plockas ner, och styckas i bitar. Tupelo Honey är en kärleksballad. En av Van Morrisons allra finaste låtar. En låt om kärleken.


18. Antony & the Johnsons - Today I am a boy
Igen, och igen. Det här är en sån skiva som kommer leva kvar i hundra år. Få andra skivor den senaste tid verkar ha samma lyskraft, och sprängkraft. Den vibrerade rösten, den veka operarösten som om de stod en tanig liten unge bland tenorerna i Rom, och sjöng rakt från hjärtat. Och sjöng låtrader som tål att tolkas sönder, och som egentligen bara upprepas och börjar om igen. Spökliga ridåer; dammiga, disiga, sjukhusliknande, doftande, ni vet, det kliniskt rena mot den fräna stanken av urin, eller stanken från ett öppet sår. Som sticks. Och de spökliga ridåerna dras för framför en scen utan ljus. De stora tenorerna har gått hem, men den lilla taniga killen står kvar.





19. Joy Division - Disorder (bild ovan)

”I’ve been waiting for a guide
to come and take me by the hand,
Could these sensations make me
feel the pleasures of a normal man?
These sensations barely
interest me for another day,
I’ve got the spirit, lose the feeling,
take the shock away.”

Ian Curtis med självlysande ögon, stirrande, blicken fäst längre bak i lokalen, orörlig, som om den var fäst i intet och nu såg intet promenerande bort, och ut över horisonten. Micken vickande fram och tillbaka och Ian Curtis hand hållande fast, stelfrusen, och hårt i stativet. Micken och stativet skakande och vibrerande och vickande fram och tillbaka i takt med Ian Curtis epileptiska ryck. I övrigt nästan kusligt stilla. Som en man som kämpar med alla onda tankar inom sig, men vägrar varenda tanke att komma ut och ögonen ser plågade ut, kinderna har fallit in och huden är vit och blek och Ian Curtis kämpade för att hålla allt inom sig, när han stod och balanserade på stupets kant, på randen till ett uppbrott och att kasta sig ner, på gränsen till att falla ihop och explodera, när han stod där. Darrig, men med fast röst. Och sjöng "Disorder” en sista gång. Som om den betydde allt, men inte längre var någonting värd. Som om den inte längre kunde berätta vem han var, så.. hang the blessed DJ.. och.. sen hängde han där. Sedan länge, förlorad i sig själv, och besegrad, förlorad av sig själv och viljan att vara normal, och bara stå där, sjunga låtar och vicka på höften, och le. Men Ian Curtis var inte sån.

”It’s getting faster, moving faster now,
it’s getting out of hand,
On the tenth floor, down the back stairs,
it’s a no man’s land,
Lights are flashing, cars are crashing,
getting frequent now,
I’ve got the spirit, lose the feeling,
let it out somehow.”


20. U.N.P.O.C. - Dark harbour wall
Den är fortfarande med på den där blandskivan som jag skickade till en tjej i klassen. Sen pratade vi inte mer. Jag gjorde ett omslag med stjärnor på, och skrev min egna poesi på insidan. Hej, om du läser det här nu. Du kanske vet vem jag är, isåfall. Men jag kommer aldrig att få min revansch. Jag skrev att ”Saddam var söt, kanske lite konstig, men gullig ändå”. Jag vet inte varför jag skrev så. Det var knappast något jag tänkte fram. Men kanske för att alla andra sa likadant, och sa motsatsen. Det kändes som att jag klottrade det på den mörka väggen, och på piren stod du. Du och stjärnorna, och räknade stjärnfall. Du vet, när du stod där, jag försökte fånga alla stjärnor i min famn. Du nöjde dig med att räkna stjärnfall. För några är det så. Och jag översatte hela lyriken fel, jag trodde han sjöng: ”...and you were staring at the sea”, men han sjöng, ”...and you were staring out to see”. Det kanske är därför vi inte pratar mer, det kanske är därför vi inte har hälsat sen dess. Nu är det jag som står där, vid piren, och ser trasiga stjärnor falla ner. Och jag har tappat räkningen, ha, jag har tappat räkningen, för jag har aldrig fångat en enda dröm. Inte en enda dröm. Jag ville vinna över någon på min sida. Mot resten. Mot drösen. Men jag har inte fångat en enda dröm och jag fångade aldrig dig, heller.

posted by Alfredo Augusto @ 21:48