LISTAN - havanna.blogspot.com

Det är så jag lever mitt liv, tänker jag. I all jävla hast sätter jag mig ner bland bråte och undanstoppade prov och dikter på en svenskalektion som hela lärarrummet har skrattat åt, nu. På ett nästan tre timmar långt hål i schemat, en plump i protokollet och tvåhundra frågor om vart Barbro är, ställer jag mig längst fram med långt hår, byxorna halkande ner, söndriga skor, och skriver upp listan för en klass som ropat och skrikit men plötsligt stelnat in. Barbro har brutit armen på sju ställen, säger jag, och jag är här som vikarie. Vad fan begär ni av mig? Under tiden skriver jag ner listan på tavlan, som om den betyder någonting:

1. Rolling Stones - Sittin’ on a fence
"One thing not said to much
but I think is true
They just got married
‘cause there’s nothing else to do
But, I’m just sitting on a fence
you may say I got no sense"

2. Koudelka - England
(fotografiet ovanför)

3. Roger Nichols - Love so fine
Jag borde nog tacka Calleblodig. Ibland. Eller hela tiden. Jag borde nog tacka Calleblodig för det här. Calleblodig tycker att det är softrock. Jag tycker att det är pop. Men det är nog softrock. Och jag borde nog tacka Calleblodig för den här. Sen kommer den jävla rösten. Som ett spjut sticks igenom bröstet, och det skälver. Dårar rusar förbi, kalla kårar på min kind, dårar rusar förbi som bara dårar rusar in. Only fools rush in. Jag vill se henne sjunga och jag vill se vem det är som sjunger och sen vill jag kyssa henne, på plats. En gång, på sekunden. Även om hon skulle vara fet och skändad och otympligt, jag hade nog kysst henne ändå. Jag hade kysst henne, på LÄPPEN! Jag brukar bara känna så för kåta fransyskor annars, som France Gall och April March (fransyska? ähöå) och Birgitte Bardot som sjöng med den där franska kåtnissen. Och så. Och jag brukar känna så för Motownmusik. Som jag lyssnat på Motown ett helt tonårsliv med kval och dispyter och pubishår runt omkring. Men det är väl det Motownmusiken handlar om. Att bli kåt och vilja se vem som sjunger och bli kåt igen och köpa skivan för ett skivomslag med ett sminkat ansikte utan ärr, alltid utan ärr. Och runka. Till musiken. Jag har känt så för popmusik men jag har aldrig känt så för Victoria Silverstedt-musik. Och jag har aldrig i hela helvetet känt så för softrock förut. Jag borde nog tacka Calleblodig för det här.

4. Knäckebröd
Jag ska köpa stora, runda, knäckebröd med hål i mitten, och varje gång jag öppnar ett nytt paket och tar upp ett nytt knäckebröd ska jag kolla om den lilla pluppen i mitten sitter kvar. Och om den gör det, så ska jag smöra den lilla pluppen och lägga på ost och marmelad och äta den och vara glad. Och le. Och le. Och le.

5. Neil Young - After the gold rush
Hela skivan, det är en egen värld. Rösten, texterna, och stråkarna. Jag brukar lyssna på den ibland när jag ska sova, och lägga huvudet under kudden och låtsas att jag är en björn i dvala, och sen verkar hela livet flyga förbi och alla tankar försvinner bort. Jag låtsas att jag ska sova så tills vintern är över, tills alla dimmiga dagar är bakom mig, tills jag blir hundra år och kan dö med värdighet.

6. Elvis - Always on my mind
(Den säger allt om mitt liv, på pricken, i mitten. Nu. Nu. Nu.)

7. Alexander Solsjenitsyn - En dag i Ivan Denisovitjsliv
Den här boken hade varit med på förra listan, och på förrförra listan om jag bara hade kunnat stava hans namn. Solsjentininttininyn. Solsjinetsyn. Men, det är lugnt. Ni skulle höra mig spela piano.

8. M Ward - Fuel for fire
På ett sätt hör all popmusik ihop. När jag blundar och tänker och försöker se bilderna framför mig står den hand i hand, framför sina hjältars grav. Redo att dö, redo att hoppa från femmans trampolin i badhuset, men på väg att falla ihop. Nedanför står trasiga människor bakom stinkande attribut, och hånler. Tittar på, och jublar i förakt. När jag blundar hårdare står alla popmusiker på en pir och spelar sin musik ut över den gapande, mörka, skrikande, oceanen. Forftarande hand i hand, med händerna spända och fogade tillsammans i fasta grepp. Med vågor och brustna hjärtan. Nattens stjärnor reflekteras som julgransglitter på den brusiga ytan och månen sitter som en utsliten julgransstjärna, på sned, och svajjande med granens svaj. Och av alla som står där och spelar sin musik, med akustiska gitarrer och små sargade och undernärda kroppar, är M Ward den som står närmast kanten. The way he hold his accoustic guitar like a bible, silhoutted by the sea. With no hand waving free. Och han vaggar lätt i sidled, och stirrar bara rakt ut mot horisonten.

9. Jack Nicholson i Gökboet

10. Of Montreal - The March of the Gay Parade
Skrammel, skrammel. Efter en minut tystnar skrammlet bort, och en röst stiger upp ur skrammlet som om det var han som höll i alla skrammelinstrument. Rösten säger bara: "Heyyyy, it's the march of the GAY PARADE!".

11. S. Beckett - Mercier et Camier
"Mercier och Camiers resa kan jag berätta om ifall jag har lust, för jag var med dem hela tiden", och så inleds boken. Och vad som händer sen är ingenting. Det regnar. Det regnar. Och en resa utan mål och mening tar sina första regntunga, stapplande, steg. Utan planer eller planering. Men det regnar. Och det regnar. Och en resa lika tom och ansiktslös som barkbåtar i över en orörlig damm. Som förkylda barkbåtar i en sydostanvind. Som en kall bris och en uppsluten hostning, som ett försök till att kräkas, som en jävla nysning över en porlande bäck och de guppande barkbåtarna har ingenstans att ta vägen. Guppande i vågors svall. Med vind i seglet och segel av mossa och ull. Tvärs över dammen, styrd av intentioner, och på drift någonstans. En jävla resa, en jävla resa. En resa som livet. Regnet faller. Regnet faller. En underlig jävla resa: Korsar dammen tvärs och kors, styrd bara av vindarna som blåser, och styrd av vindarna som blåser. Som ett liv går sin sakta, vaggande, gång, mot avfärden och dödsbädden för en sista sömn. Som Samuel Beckett levde sitt liv. Som de sista stapplande stegen och en trött mans rygg vänder sig om och kollar om någon är där, om någon är där att säga hej då. Men ingen är där, och det regnar.

12. "Neonskyltar på gatorna sänder ljus till mig hos skatorna"

13. Adam Green - konsert på Pustervik
En gång under konserten, mellan två låtar med könsord i, när instrumenten tystnat och Adam Green böjt sig ner efter vatten och blottat skinkranden, så ropar han "I got the blues, I got the fucking blues, maaan!". Och skrattar lite själv.

14. . Xiu Xiu - I luv the Valley, oh!
En av förra årets allra bästa låtar!

15. Elliot Smith - Memory lane
Det är som Beatles. Det är som att Beatles reflekterar allt det där, så jävla tydligt. Reflekterar mig när jag står och vinkar adjö till folk som passerar förbi, så jävla ytlig, så jävla ytligt. Ah, alltså: jag kan lyssna på "A day in the life" en hel dag, ett helt liv, och få kalla kårar och rysningar, en hel dag och säkert ett helt liv, för att det är så jävla bra. Perfekt pop. Jag kan dansa till "The ballad of John and Yoko" en hel natt, för att den är så jävla bra. Men när jag gråter, och sjunger med, och låter ljumna tårar falla ner från min kind, så är det alltid till Norwegian wood. Med det ville jag...ååå...äää...öö...säga att: 1. Elliot Smith är bra.. 2. Att jag gråter ibland.. 3. Och att man kan höra det i början av Memory lane. Och Elliot Smtih drar världen isär, i två läger, med en akustisk gitarr och några ynka, skygga, jävla, strängar.

16. Proust - På spaning efter en tid som flytt
Få saker känns mer pretentiösa än Proust jävla prettoprojekt på 300 miljarder sidor. Det känns så jävla pretentiöst att det nästan inte ens hör hemma här, på en blog som spottar och svär. Men herre gud och messias kuk, de fem inledande sidorna av del 1, om Swann, och om att somna och vakna igen. Det är en sån uppenbarelse, att man är precis likadan och det kommer vara så, det är som att se en utstakad väg mot livets mål, och vid sidan om är allt bara grått, grått, grått. Gråa lik, och grå kolik. Jag hatar det, men jag älskar det. Jag kommer somna och vakna igen, på platser jag inte ens känner igen, förrän jag reser mig upp och läser de fem första jävla sidorna av "På spaning efter en tid som flytt" och förstår att jag inte har kommit en jävla stans.

17. Wilco - Jesus etc
"Each star is a setting sun"
Ibland vill jag bara söka upp alla jävla popmusiker och berätta för dom hur vacker jävla musik dom gör, hur mycket den jävla musiken betyder och har betytt, och att jag älskar dom.




18. Bill Brandts porträtt av Francis Bacon
Bilden som har kallats porträttet av en hel generation. Jag såg det först i London, en gång. Och stelnade fast i mina skor. Stod bara och stirrade rakt fram. Ser ni blicken?

19. Frank Sinatra - The train
"Just can't have you coming on such a rainy day", och sen det här: "All the passengers for Allentown wait closer to the track". "ALL THE PASSENGERS FOR ALLENTOWN WAIT CLOSER TO THE TRACK".

20. Burt Bacharach & Elvis Costello - I’ll never fall in love again
Vacker som få. Burts blås och Elvis mjuka röst.

posted by Alfredo Augusto @ 23:40