Det här är en lista. Det här är en lista. Det här är en lista. Det här är en lista. Det här är en lista. Shit you shit! Shit! Shit! Shit! Det här är en lista >>>





1. The diaries of Vaslav Nijinsky

Få livsöden berör som Vaslav Nijinskys. På något sätt är det tragiska det verkliga som lidandet är det enda äkta och som all kärlek är en form av sympati, så älskar vi folk för deras brister och problem snarare än för deras framgång och på samma sätt är mister Vaslav Nijinsky sinnebilden för hur det geniala, genuina, mynnar ut i dårskapen och förvirringen, han är symbolen för myten om geniet som går över gränsen, spänner sig och blir galen. Och vi älskar sånt. Det ligger i människans natur att älska en sån som Vaslav Nijinsky. Det får oss att känna oss, lite, bättre. Just det. Det får oss att slå oss på våra magar, luta oss tillbaka och säga, 'skönt att man inte är ett geni i alla fall, för då blir man som han, den där mister Vaslav Nijinsky och det verkar ju inte så jävligt roligt precis'.

Nijinsky var sin tids största balettdansör, och är fortfarande idag ansedd som en av dom största, kanske den största, och som den moderna balettens urmoder och urfader. Men det är inte balettdansören Nijinsky som hans dagböcker handlar om, utan om den före detta balettdansören Nijinsky. Två år tidigare hade han lagt av med dansen, efter att ha skickats in i Ungerns armé till att kämpa i första världskriget och efter att ha gift sig och i och med giftermålet, gjort sin chef så svartsjuk att chefen en morgon, helt sonika, sparkade Nijinsky, som då begav sig till Amerika för att där sätta upp en egen föreställning. Men, kanske som ett resultat av tiden i armén eller av kärleken som snart slog över i en rädsla för att bli övergiven, blev hans mentala hälsa allt sämre. 1917 lade han helt av med att dansa. Två år senare var han en vindpust från att bryta ihop totalt. Och det var under denna tid som han skrev sina dagböcker, under de sex intensiva veckor som återstod innan vindpusten för evigt skulle köra honom i botten. Olycklig och vilsen. Det är också denna man som dagböckerna handlar om, mannen som vigde sitt liv åt dansen men slutade dansa, hängde upp skorna på kroken, och i tomheten därefter, gick vilse i sina egna tankar, där ingenting längre betydde någonting. Som om livet hade spelat ut sin roll.

"In December 1917, Vaslav Nijinsky, the most famous male dancer in the Western world, moved into a Swiss villa with his wife and three-year-old daughter and began to go mad." Jag tycker den meningen är hur bra som helst. Det är som att den sammanfattar hela Nijinskys liv, i en enda mening. Först dansade han, sen flyttade han till Schweiz och blev galen. Finito, that's it. Det behövs inte mer än så. Eller som Richard Buckle (som senare skrev en biografi om Nijinsky) en gång sade, "Nijinsky’s life can be simply summed up: ten years of growth, ten years of learning, ten years of dancing, thirty years of darkness."

Jag tror det var i en av Célines böcker som jag först kom i kontakt med Nijinsky. Han skrev att det var Nijinskys dagböcker som fick honom att börja skriva. Och jag halvsprang till biblioteket följande dag och plockade åt mig ett exemplar av boken. Och fattade så klart ingenting. Lämnade tillbaka boken och tänkte inte mer på det. Förrän jag för några dagar sedan lusläste en artikel om den svenska beatförfattaren Sture Dahlström, i vilken han nämnde att Nijinsky, och sen när även Dylan Thomas nämnde Nijinsky i en av sina böcker och när Bryan Ferry nämnde Nijinsky i en av sina låtar, gick det inte längre att bara förkasta Nijinsky som han, den där balettdansören, som slutade dansa, började skriva och blev galen. Det måste liksom ha varit någonting mer. Så jag lånade hans dagböcker ännu en gång och började läsa. Det fanns ingenting mer. Det var bara galenskap och långsamt, långsamt, gick det upp för mig att det var just galenskapen som var det vackra, det genuina och det geniala. Det var galenskapen det handlade om och om man så bara tar till sig galenskapen, för en sekund, för att ställa sig i Nijinskys skor, titta sig i spegeln och försöka se hur han såg på världen, med, den totalt, världsfrånvända och cyniska och galna blicken, som inte hade någon aning om att den var galen, och det är väl någonstans där all galenskap bottnar; i bristen på självinsikt, och tar man så bara till sig galenskapen, ikläder sig rollen som Vaslav Nijinsky så tornar en helt annan värld upp. En värld av sylvassa sanningar, iakttagelser, som när han frågar sig själv varför kyrkans folk kallar vin för Jesus blod, när Jesus blod är någonting som borde hålla folket nyktra och det är en värld av motsatser, uppkomna ur schizofrenin, som när han skriver att "Gud är ledsen, men folket roar sig".

"I have had a good lunch, for I ate two boiled eggs and fried potatoes and beans. I like beans, only they are dry. I do not like dry beans, because there is no life in them. Switzerland is sick because it is full of mountains. In Switzerland people are dry because there is no life in them. I have a dry maid because she does not feel. She thinks a lot because she has been dried out in an other job that she had for a long time. I do not like Zürich, because it is a dry town. It has a lot of factories and many business people. I do not like dry people, and therefore I do not like business people."

Så inleds dagboken. Galenskapen ligger som en röd tråd genom alla anteckningar, genomsyrade av hans kamp mot världen, i vilken han är helt på det klara med att alla andra anser honom vara galen, utom han själv. Och därför kampen. Därför anteckningarna, för att på något sätt bevisa för alla andra och för sig själv att han inte alls är galen, när dom ironiskt nog bara bevisar motsatsen: "I shit you shit," skriver Nijinsky på ett ställe: "I shit shit shit shit shit shit shit." Och för varje dag blir anteckningarna mer och mer introverta, utanförskapet mer påtagligt och som ett led av detta; insikten om att han kanske, trots allt är galen och därefter ängsligheten att galenskapen skulle lämna honom ensam och övergiven. Vid ett tillfälle, kanske hans kändaste anteckning, skriver han: "God said to me, 'Go home and tell your wife that you are mad.'"

Det är ett studium, ett smärtsamt studium över splittringen och spänningen mellan tankar och känslor, som den portugisiske poeten Fernando Pessoa en gång skrev om i sin "Orons bok", som för att förklara sitt utanförskap, på samma gång som sitt författarskap: "jag känner med mina tankar, dom tänker med sina känslor". Vad Nijinskys dagböcker gör är att skildra det här, skildra mannen, geniet och dåren, i samma kropp, som en person som står och balanserar på randen till det totala förfallet, men som samtidigt, inte kan hejda sig, som aldrig lärt sig att hejda sig, utan måste köra fullt ut i varje ögonblick, brinna och spotta, som måste pressa sig mot klippans kant för att se vad som händer där, som måste lida för att älska och rulla sig i skiten för att se om han blir älskad ändå, i detta enorma sökandet efter bekräftelse, heller inte kan han låta bli att balansera där, inte för att han inte vet faran, men får att det är det enda han kan; att leva sig in så mycket i allt han gör, att han dödar det och trycker upp det mot väggen där ingenting längre kan vara mittemellan, men bara svart eller vitt. Det som psykologerna kallar schizofreni, och det som i vardagligt språk kallas för dårskap, men som på nära håll, eller mitt inuti, av dom som förstår, kanske just att dom inte förstår, men som i alla fall förstår någonting, kallas för genialitet. Och vad hans dagböcker är, som nästan ingenting annat jag har läst har varit, är ett porträtt av äcklet som äckel, av konstnären som konstnär, av valpen som valp; det är ett porträtt av dåren som dåre.

"People like eccentrics. Therefore they will leave me alone, saying that I am a mad clown" skrev han i en av sina sista anteckningar. Några dagar senare kom den där vindpusten och blåste honom isär, han tvångsförflyttades till ett mentalsjukhus, där han blev kvar till sin död, trettio år senare.


2. Lartigue

En mer eller mindre berömd fotograf fick en gång frågan av en mer eller mindre okänd journalist; vad tycker du om Lartigue? Varpå han slog ut med armarna och svarade: puh, alla älskar Lartigue! Som om det bara var så, det mest självklara som fanns. Ändå är det svårt att sätta fingret på just vad det är som gjort honom så älskad. Han tog sina första fotografier i början av 1900-talet, då bara sex år gammal, och med farsans kamera. Ett år senare gav farsan en egen kamera till honom och med den tog han bilder på allt som rörde sig. I sin dagbok skrev han: "Now I will be able to make portraits of everything ... everything. I know very well that many, many things are going to ask me to have their pictures taken, and I will take them all!". Anteckning till trots så tog han nästan inga porträtt överhuvudtaget och det han porträtterade var isåfall händelser och situationer. Något han fortsatte med i hela sitt liv. Utan att ha ambitionen att bli känd, utan att ha någon ambition över huvud taget: "I have never taken a picture for any other reason than that at that moment it made me happy to do so". Lartigue hade ingen förebild, utan lärde sig att handskas med sin kamera på sitt eget sätt. Om än inte med samma precision som landsmannen Doisneau och om än inte med samma förmåga att fånga drömlika tillstånd och stämningar som landsmannen Bresson, så i alla fall på sitt eget sätt. Det var bilder på farbröder som hade kuddkrig, och på mostrar som rastade hundar och på kusiner som flög flygplan och dom hade just det gemensamt, att det alltid var bilder på bekanta. Och kanske är det svaret på frågan om varför alla älskar Lartigue. Det är liksom svårt att inte älska någon som så totalt öppnar upp och blottar sitt liv för andra.

Kameran förblev en leksak, precis som andra barn lekte med pappersflygplan och fotbollar, så lekte Lartigue med sin kamera. Och det var med kameran i handen som han, 19 år gammal, begav sig till den där biltävlingen utanför Paris där hans farsa skulle delta; satte sig i diket och väntade på att bilen skulle åka förbi. Några minuter dröjde innan bilen kom susandes förbi. Lartigue följde med bilens framfart med kameran, just då den passerade och tryckte av. Redan samma år publicerade ett franskt motormagasin bilden i ett mittuppslag, men det var först ett knappt sekel senare som journalister på allvar fick upp ögonen för den. Då var Lartigue fortfarande en okänd fotograf, men känd i konstkretsar för några tavlor som han hade målat. Han hade blivit vän med hela den franska konsteliten och lunchade med såväl Picasso och Renoir som Trauffat och italienska filmregissören Fellini. Fotografiet kom att bli Lartigues kändaste. Barnslig charm och lekfullhet blandad med teknisk briljans. Det är som att den uppfyller den mänskliga strävan, den genuina, inbyggda, underliggande, mänskliga strävan som fick Peter Hoeg att skriva "Föreställningar om det 20:e århundradet" och som fick Marcel Proust att påbörja sitt mastodontprojekt "På spaning efter den tid som flytt"; den mänskliga strävan om att fånga tiden. Om att fånga den. Och stoppa den. Det är vad den bilden gör. Den fångar rörelsen och med det, också nuet. Jag har aldrig sett en bild som bättre fångar nuet än den bilden. Och ändå säger den så mycket mer än just det; hur bilen är på väg ut ur bilden, bort från oss, som om världen slutade där och bilen fortsätter ut i rymden, som en raket, och hur åskådarna vandrar åt motsatt håll, bort från motorerna och den tekniska utvecklingen och hur konstapeln stirrar rakt in i kameran och ger bilden dess närvaro, och hur Lartigue antingen måste ha legat ner längs vägen eller stått på avstånd, så att halva körfältet kommer med på bilden och förpassar åskådarna till bakgrunden så att man heller inte kan avgöra vad bildens centrum är, och till sist; hur Lartigue måste ha dragit kameran i sidled, i takt med att bilen åkte förbi så att det enda skarpa är chauffören och passageraren i bilen, men ändå inte i samma hastighet som bilen, så att bilen dras, lutande åt ena hållet medan åskådarna dras åt det andra hållet och hur allt det där distanserar objekten från varandra, likt en explosion av rörelse och fart som gör bilden totalt levande. Ett genis verk.





3. Bekele och Etiopien

Jag stod ofta upp och skrek i min ensamhet att här kommer Bekele på det sista varvet och det finns få ögonblick som krossar känslan av att stå och skrika när Bekele lägger in den sista spurten efter 9500 meter och i tv-rutans glas reflektera sitt ansikte till att se att man är minst lika ansträngd som Bekele och han springer inte, han glider, han trippar, han flyger fram som om han var född till att springa och som om vi var födda till att se han springa och det finns få ögonblick, om det ens finns något, som krossar skönheten i det, och om det finns något som är i samma klass och om det finns ett sådant ögonblick så är det att se folket dansa och se män i kostym och uppklädda damer i klänningar stå och dansa med gatans barn och konstaplar på torgen och gatorna hemma i Etiopien, som om man efter det inte kunde låta bli att älska idrotten och om inte älska den för idrottsmännen så för folket och barnen med kläderna trasiga, barfota, håret tovigt, men tänderna vita, le och sjunga och säga till varandra att jag tror inte på Gud men jag tror på Bekele och jag tror inte på änglar och demoner men jag tror på Bekele och hur ska man inte älska idrotten för folket som står och gråter och skriker vid sidan om och hur ska man inte älska idrotten för folket som har idrottsmännen som hjältar och som älskar dom för att dom är just, där för dom, och om det finns ett ögonblick som krossar det så är det att se Bekele stå på pallen med tårar i ögonen och se, genom tårarna se hur han ser folket som dansar och tänker att kanske finns det någon hemma som älskar mig för det här och i ögonen reflekteras mitt ansikte för mig att se att jag kunde lika gärna vara född i Etiopien och jag kunde lika gärna vara en av dom som står på gatorna i trasiga kläder och dansar med konstaplarna och de uppklädda damerna nu.


4. Frege - Aritmetikens grundvalar

Freges största fan Michael Dummet säger att detta är Freges bästa bok. Att det är Frege på toppen av sin nivå. Att det är Frege när Frege brinner som mest. Jag har läst för få av hans andra böcker för att uttala mig om det. Men, säg så här, på klockren Lagerbäcks-svenska, säg så här: det är den bok jag skrattat mest när jag har läst. Det är den bok med mest ilska av alla böcker jag läst. Den bok med störst förakt, med störst hat, med mest jävlar anamma. Med mest saliv i. Som om Frege i själva verket skrek ut orden, han skrek säkert när han skrev. Det måste ha varit så. Det är en sån bok. Och ändå handlar den om matematikens grundvalar. Utan att för den delen vara matematiskt. Och det har jag lärt mig, att matematikens största hjärnor är inte matematiker i ordets rätta bemärkelse, men något djupare än så, filosofer, tänkare, alkoholister, kalla det vad ni vill. Det är en sjuhelvetes jävla bok. En slakt av alla som någonsin tyckt någonting. Som om dom radades upp framför en cementvägg och sköts ihjäl. Och även om Kant är det stora målet med häxjakten, som juvelen längst in i en juvelaffär, så är det Mill som får agera slagpåse. Det är han som bara ligger där, som en kiselsten på golvet. Hjälplös och till synes handikappad. Den börjar egentligen med att Frege för ett filosofiskt resonemang över hur man bör definiera tal, och kommer fram till att man först bör hitta bevisen och axiomen och sen efter det avgöra huruvida talen i fråga är a prioriska, analytiska, syntetiska, a posteoriska, bla, bla, bla. Fullt rimligt. Efter det skriver Frege, till synes helt lugnt, och närmast försynt, som Bobby Fischer i matchen mot Robert Byrne fick Robert Byrne att lägga sig efter att ha flyttat drottning en liten, liten, liten, ruta framåt i bakre led, det är något vackert med sånt, Frege skriver: John Stuart Mills åsikt är dock den motsatta. Sen bryter helvetet loss, stolar flyger, flaskor flyger, blod sprutar och i allt det där, får man känslan av att Frege står upp, bakom varje ord, och pumpar sig mot bröstet med sin knutna nävar som den stoltaste gorillahanen i stammen. Som att han njuter av det, som psykmördare njuter av att stycka sina kroppar. Och jag vet inte om det är namnet John Stuart Mill som gör att meningen är så vacker. Den hade inte varit lika vacker om det bara hade stått Mill där. Oh no, det är som när någon tillrättavisar en annan, när en magister pekar med pekpinnen mot en stackars elev, lägger glasögonen på halva näsan och säger: Ja du, Carl Fredrik Olofsson.. Det blir mer effektfullt än om magistern ifråga hade sagt: Ja du, Calle.. Ni fattar säkert. Det här är poesi. Det är som när Dylan Thomas i sitt bästa kapitel i sin bästa bok, Porträtt av konstnären som kattunge, skriver: Matthew, Matthew, Stevens. Det här är poesi. Det här är poesi. Och ändå handlar den om matematikens grundvalar.


5. Mel & Tim - Starting all over again

Om jag fick välja en låt som skulle spelas på min begravning, så spela den här. Inte för att den säger någonting om mitt liv, och kanske just därför, inte för att den handlar om döden, och kanske just därför, inte för att den handlar om någonting i hela världen men för ylandet, gitarrerna och den mysiga Arne Weise-stämningen, för att jag vill begravas där, för att jag vill begravas där till att ätas upp av skalbaggar och maskar och djur som aldrig fått chansen att i tre minuter-någonting sugas in i någonting som är någonting som är någonting lika vackert som det här, som att se en flicka kyssa en pojke i smyg på sina föräldrars veranda, som att i tre minuter-någonting kunna titta på världen och veta att världen är skit men ändå veta, från tonerna och hur rösterna spinner vidare, att allting kommer lösa sig, om så bara, den här låten spelas på repeat. Om skalbaggarna hör och om bina dansar, låt dom dansa på min kropp och äta upp den sista gnutta kött som krävs för att fortfarande klassas som människa, som ens ett människolik.


6. Dylan Thomas - Porträtt av konstnären som valp

Författares relationer med sitt författande. Om än så, och jag säger det: att de bästa författarna är dom vars beroende till orden är störst. Dom som lever med orden. Men hur dom lever med orden, det är en annan fråga. För Strindberg är det ett vapen, ett inferno, en eld, någonting att slåss med. För Kafka är det en sörja, en sån där sörja som Moz sjöng om när han sjöng: Oh mother I can feel the soil falling over my head. För alla andra, för dom vars relation till orden inte är ett beroende, så är orden endast ord. För Dylan Thomas var orden någonting att leka med, som clownen när han jonglerar med sina bollar. Och den här boken är hans bästa exempel på det. Han drar igenom story efter story med samma lätthet, och briljans och lekfullhet. Dom mest fantasifulla och spretiga skildringarna, som bara tycks ha en sak gemensamt: stoltheten. Om det så är Den Fenomenala lilla Hostans stolthet, när han beger sig av och springer en mil sent om natten, eller stoltheten till sitt ursprung och barndomsland, Wales. Med regnet som en mantel, det där regnet som fått varenda författare från dom brittiska öarna, från Frank McCourt till Oscar Wilde, och Shelley och Robert Burns, att dränkas av en misär. En grådisig misär, som på något sätt, utan att det uttrycks i ord, rymmer alla drömmar och uttrycker varje oskulds längtan efter att åka därifrån. Att komma bort och försvinna, till solen i Spanien och pyramiderna i Egypten. Vad som helst, men bort, bort, bort. Det som fick Andres Lokko att en gång slå fast att den bästa popen som någonsin strömmade ut från Manchester, som rökmoln bolmandes ur fabriksskorstenar, skrevs av artister som ville åka därifrån och skrevs just, ur viljan och av viljan, att åka därifrån.





7. Gol di Grosso!

Det var det vackraste som hände den här sommaren. Det var crescendot på ett VM, som kanske inte kommer minnas som det mest välspelade, men säkerligen som ett av de svettigaste, tätaste och, på något sätt, det vackraste. För Zidanes avsked i finalen och Tottis påskgumma-dans efter slutsignalen. För kriget mellan Portugal och Holland och för, hur Deco visade, att ibland är en tackling något av det vackraste som finns, och inte bara det, men också, hur en sådan tackling, just för skönheten, kan vara värd det röda kortet. Det var ändå ingenting mot semifinalen mellan Italien och Tyskland. Den bästa fotbollsmatchen jag sett. Och med det, ett sånt där mål som behövs för att kröna ett mästerskap. Inte som ett Henke Larsson-mål i en öppningsmatch mot Bulgarien, inte som ett Miroslav Klose-mål mot Saudarabien, men ett mål som räddar liv. Ett mål som får tyskar att gråta. Som Maradona -86, ett mål som Bergkamp -98, som Kempes -78, ett mål får en hel nation att resa sig, bege sig ut på torgen, skrika, tuta, och dansa en sån där hysterisk dans där ingenting annat i hela världen spelar någon roll. Det var ett mål som Tardellis 1982. Likheterna är skrämmande lika. 119 minuter hade gått. 1 minut kvar till ett straffdrama som med traditionens allsmäktiga kraft skulle föra italienarna tillbaka till spaghettiland och föra Tyskarna vidare till final. Eller som Gary Lineker en gång bittert konstaterade (och det är roligt med Gary Lineker, hur en sådan väluppfostrad grabb kan ha sagt så många sanna, roliga citat, som han en gång sa om sitt favoritlag Sheffield United, tror jag, 'det är det enda laget som det är roligare att följa på text-tv än att se live'): "Fotboll är en mycket enkel sport, först spelar två lag mot varandra i 120 minuter, sen vinner Tyskland på straffar". Fabio Grosso visste det. Italien visste det. Tardelli visste det 1982. Då hade Italien kämpat sig igenom gruppspelet på sedvanligt italienskt vis och i den direkt avgörande matchen (läs: kvartsfinal) ställts mot ett stjärnspäckat Brasilianskt lag, anfört av Zico och Sokrates. Det kom att bli en av VM-historiens klassiska matcher, där Socrates inledde målskyttet efter att ha väggspelat med just Zico och Rossi senare avgjorde med ett hat trick. Västtyskland nådde finalen efter att ha slagit ut Frankrike på straffar, i en match där Schumacher knäckte käken på fransmannen Battiston, på sedvanligt tyskt vis. Italien vann mot Polen i sin semifinal och så var det upplagt för final. Efter 68 minuter fick Scirea tag på bollen i tyskt straffområde, passade en lätt bakåtpass till Tardelli som tog ett steg åt vänster och klippte till och det är egentligen inte målet i sig utan målgesten, som gjorde målet så berömt. Tardelli sträcker ut armarna framför sig och skakar på huvudet som om han inte fattar vad som hänt. 14 år senare hade Vässtyskland blivit Tyskland och Italien hade fått på sig blåa shorts istället för vita. Annars var det mesta sig likt. 119 minuter hade gått, Cannavaro slog hörnan, Pirlo fick bollen, passade Grosso som egentligen inte hade något läge, slog till direkt med ryggen vänd mot målet och sen den där målgesten, anno 1982, den där målgesten som egentligen berättar allt om varför vi älskar fotboll och älskar idrott, när vuxna människor beter sig som barn. Och just därför. En målgest av förvirring och lycka, ren och skär lycka som om hela världen fick plats mellan Grossos händer, som om han ville krama alla och skrika ut sin glädje men istället brottades ner av lagkamraterna i en tv-puck-hög. En målgest värdig målet. Och vilket jävla mål.





8. Chris Markers Sans Soleil

Den mörka, väsande rösten, och orden som bara ramlade ut från en man som gått för många ensamma gator fram, sent om natten, dragandes fram och släpandes fötterna efter sig, sparkandes stenar framför sig i allén, lyssnande till hundarnas ylande och tänkande, tänkande, med den tomma blicken tänkande; stjärnorna som tindrade och vankande av och an på horisonten, balanserandes och tippandes ner till inget annat än ett evigt mörker. Jag kommer ihåg när jag såg den här filmen första gången. Jag kommer ihåg vad jag åt den kvällen. Jag kommer ihåg hur jag låg i sängen och tittade på den. Jag kommer ihåg hur varje ord sprängde små kratrar inuti hjärnan, som svarta hål i drömmarna och hur blicken fastnade på varje filmklipp som om jag i själva verket inte kollade på en film, men på en skola som brann och elever som hoppade ut ur fönstren, brinnandes, skrikandes och av allt det där kunde jag bara stå där och det var inte det som skrämde mig, men det faktum att jag i själva verket tyckte det var vackert. Jag kommer ihåg hur jag efter filmen låg kvar i sängen och tänkte att om någonting skulle förändra mitt liv någon gång, så skulle det vara här och nu och jag låg kvar och på natten efteråt drömde jag om änglar som störtade och änglar som log och om hunden på tågperrongen och Kennedy-roboten och jag vaknade upp morgonen efter, och tänkte på ingenting annat än vad jag hade sett igår. Som om drömmen bara hade varit en fortsättning på filmen och som om jag aldrig heller, aldrig, aldrig, skulle komma därifrån. Den mörka, väsande rösten, fortsatte att spotta fram repliker till allt jag såg, ungefär som VM-krönikan 94 spottat fram repliker till allt jag sett innan dess.

"After so many stories of men who had lost their memory, here is the story of one who has lost forgetting, and who—through some peculiarity of his nature—instead of drawing pride from the fact and scorning mankind of the past and its shadows, turned to it first with curiosity and then with compassion. In the world he comes from, to call forth a vision, to be moved by a portrait, to tremble at the sound of music, can only be signs of a long and painful pre-history. He wants to understand. He feels these infirmities of time like an injustice, and he reacts to that injustice like Ché Guevara, like the youth of the sixties, with indignation. He is a Third Worlder of time. The idea that unhappiness had existed in his planet's past is as unbearable to him as to them the existence of poverty in their present.

Naturally he'll fail. The unhappiness he discovers is as inaccessible to him as the poverty of a poor country is unimaginable to the children of a rich one. He has chosen to give up his privileges, but he can do nothing about the privilege that has allowed him to choose."





9. Look at Mills!

Jag hörde en gång någon berätta om klippet att när han var liten så brukade hans löpartränare stå vid sidan av banan och skrika på sina adepter: Look at Mills! Look at Mills! Och jag förstår honom. Om man har sett Mills spurta efter 9940 meter så förstår man honom. Det enda som blir värt någonting, efter att ha sett Mills spurta efter 9940 meter är att få fram en ny Mills och en ny anledning till extas, en ny anledning till att skrika sig hes, som om det gällde en skyttegravmarsch under första världskriget; Look at Mills! Look at Mills! Jag vet heller inte vad världsrekordet på 60 meter var på den tiden, eller om det ens fanns ett sådant, men jag är rätt så övertygad att om det hade funnits ett sådant, och oavsett hur bra det hade varit, så hade Mills krossat det. Han hade krossat det så att det aldrig heller i framtiden hade varit värt ett försök att slå det. Det är med dom höga knäna han gör det. Mills, Mills, Mills. En sån där ursinnig Forrest Gump-löpning, som egentligen bara finns på film. Storyn är minst lika imponerande om man så bara gräver några lager ner: OS i Tokyo 1964. Mills hade lagt av med löpningen fyra år tidigare, men gjort comeback och lyckats kvala in till OS efter att ha kommit tvåa på de amerikanska mästerskapen. Favoriterna där var australiensaren och världsrekordhållaren Ron Clarke, den regerande mästaren Bolotnikov och Nya Zeeländaren Halberg som hade vunnit OS-guld på 5000 meter i Rom, fyra år tidigare. Finalen kom dock att bli en uppgörelse mellan helt andra aktörer. När två varv återstod hade tunisiern Gammoudi hakat av alla utom Mills, som hade ett personbästa nästan minuten bättre än Mills (som inte ens var tippad att bli bästa amerikan i loppet). Inför sista varvet kom Clarke tillbaka och drog upp ett stenhårt tempo med Mills och Gammoudi i febrila försök att hänga på. Han lyckades få en lucka på fem meter inför den sista kurvan. Väl i kurvan tryckte sig Gammoudi förbi och Mills halkade några meter efter. Allt såg kört ut, till dryga femtio meter återstod. Då höjde Mills sina knän. Lät armarna trumma och lade på den galnaste spurten man kan tänka sig. Gick förbi Gammoudi på ett ögonblick och sträckte armarna mot skyn. Loppet gick till historieböckerna under epitetet "the greatest upset in Olympic history", Mills blev invald i U.S. Olympic Hall of Fame och hela storyn blev en Hollywood-film av Robby Benson, under titeln "Running Brave". Vad den amerikanska befolkning ändå minns av honom är just dom där orden, skrikandes ut, vrålandes, ylandes: "Look at Mills! Look at Mills!"

Eller som journalisten Dan Empfield skrev:

"I am reminded of that piece of tape which still chokes me up, even though it's 36-years-old and I must have seen it 20-times. "Look at Mills! Look at Mills! Look at Mills!" The announcer of the '64 Olympic 10,000-meter race was screaming, jumping out of his chair -- jumping out of his skin -- as Billy Mills passed Ron Clarke and Mohammed Gammoudi to win the race in the final meters in a huge and historic upset."

Och som en bloggare en gång skrev:

"I'll tell you though, the American sporting moment I wish I'd seen live - Billy Mills winning the Olympic 10000 m in 1964. It's the astonishment in the voice of the second commentator as he interrupts his colleague to scream 'LOOK AT MILLS! 'LOOK AT MILLS' that almost brings a tear to my eye..."


10. Scott Walker - Jackie

Scott Walkers egna The Passenger. Musik som ett riddarspel, och Scott Walker som mannen i järnmasken, ridandes runt med rak rygg, hakan i luften och tyglarna fastkilad mellan fingrarna. Jackie är säkert Scott Walkers bästa låt och det är musiken i bakgrunden, som gör det. Det är som trummorna i en parad som gått jorden runt ända sen Eva och Adam stod nakna i en park, det är som att dom marscherar runt som vålnader, skuggor, slöjor och det är som att den paraden kommer hålla på i all oändlighet och vid sidan om står Scott Walker som den minsta ungen i en Don Quijote-story och försöker komma på någonting att prata om, någonting att sjunga med i, och så skriver han ner texten och sjunger den för att göra drömmarna verkliga, ta ut dom och låta fantasin få fritt spelrum:

And if one day I should become
A singer with a Spanish bum
Who sings for women of great virtue
I'd sing to them with a guitar
I borrowed from a coffee bar
Well, what you don't know doesn't hurt you
My name would be Antonio
And all my bridges I would burn
And when I gave them some they'd know
I'd expect something in return
I'd have to get drunk every night
And talk about virility
With some old grandmother
That might be decked out like a christmas tree
And though pink elephants I'd see
Though I'd be drunk as I could be
Still I would sing my song to me
About the time they called me "Jacky"





11. King's indian - Bobby Fischer vs Donald Byrne

Jag vet inte vem av de stora schackgenierna som satte den på sprätt från första början men jag vet att det var en 13 år gammal Bobby Fischer som visade den i sin fulländning en kylig höstkväll i New York 1956. På andra sidan satt den då dubbelt så gamla amerikanska stormästaren Donald Byrne som senare sa om mötet: 'Jag tänkte, här sitter jag med en framfusig liten unge som tror att han kunde spela schack och han kommer kanske ge mig en hård match i några drag, och sen krossar jag honom'. Och så kliade han sig på hakan, blickade ut genom fönstret och sade, 'men istället kom den här dåren emot mig, och jag fick snart erfara att den här ungen var inte som alla andra ungar'. Byrne vann tidigt kontroll över mittpartiet men fick inte till någon rockad och 13 år gamla Fischer erbjöd sin häst mot Byrnes häst i ett drag som den amerikanska schackboksförfattaren Fred Reinfeld senare beskrev som det största som hänt på ett schackbräde. I det 17:e draget kom så draget, som gav matchen epitetet "Århundradets match" och Bobby Fischer sitt definitiva internationella genombrott. Bobby Fischer offrade sin drottning för bättre position och vad som följde sen var en enda lång och oändligt vacker, estetisk jakt på Byrnes kung där Fischer säkrat alla sina pjäser, utom räckhåll för Byrnes drottning.

Sju år senare mötte Fischer lillebrorsan Robert Byrne i en nästan lika klassisk match. I sitt 20:e drag flyttade Fischer sin drottning ett steg framåt, i det bakre ledet, Byrne gav upp och Fischer stormade därifrån, ursinnig över att inte få fullfölja till schack matt. Kommentatorerna, som själva var schackmästare, fattade inte vad som hade hänt och rapporterade till tidningarna att "Fischer hade satsat på en tokoffensiv, men tvingats lägga sig sedan Byrne kört en motattack". Fel, fel, fel, dom måste ha varit blinda, blinda, blinda, för dom kunde inte se när löven fallit ner, hur fint det var.





12. Descartes brev till drottningen av Danmark

Helt plötsligt blev drottningen av Danmark intresserad av filosofi. Hon blev så intresserad att hon till och med skickade ett brev till Descartes i Frankrike, och frågade honom med högtravande ord och i en beundrande ton om han kunde förklara kropp- och själsproblemet för henne. Descartes skickade snabbt tillbaka ett kort brev på vilket han skrev: om du tänker för mycket på det så blir du galen. Punkt. Huruvida betoningen på DU låg, framgår inte, men det förtäljer inte historien. Drottningen av Danmark blir fetingdissad av en fransk, tidigare, menig soldat.


13. Ozus Föräldrarna

Att skapa någonting på små ytor, med små medel och utan att det egentligen märks. 'Föräldrarna' tränger sig på. Stämningen är lugn, och ingenting händer. Ändå är det någonting som berör, någonting som stannar kvar i huvudet långt efter att eftertexterna slutat rulla. Det är som att Ozu skildrar personerna som robotar. Styrda av instinkter, som djur. Känslolösa och utelämnade, födda till livet för att fördriva tid och födda till att dö. Morsan dör och barnen har knappt tid för att komma till hennes dödsbädd. Farsan sitter kvar och vad som snurrar i hans tankar, när han sitter vid hennes sida. Tomheten i hans blick och hans artiga uppträdande, vad som snurrar i hans tankar är nog ingenting annat än ett; var det bara så här? Ska jag dö lika ensam och bortglömd, jag med? Och allt jag gjort, var det inte mer värt? Detta skildrar Ozu, just den stämningen. Hur känslorna glöms bort, förträngs och skjuts undan, för att ge plats åt framgång, rikedom och karriär, men när vi sitter där, framgångsrika och välgödda, kommer det att komma en dag, förr eller senare, då det går upp för oss att vi är alla ensamma i våra drömmar, och vi dör lika ensamma på golvet i ett motell som inbäddade i en kungabädd. Få regissörer har lyckats skildra den insikten, eller bristen på den insikten, bättre än vad Ozu gör med sin Föräldrarna. Den lämnade mig helt tom efteråt. Helt uppgiven och apatisk. Som att det är uppenbart, och det mest uppenbara som finns, att vi föds till livet för att dö. Ensamma och blottade, och ingenting, inga pengar i världen kan heller ändra på det.





14. Bruce Springsteen - Twist and shout / Do you love me

I ungefär 1 minut i 40 sekunder är det här en ganska stel tillställning. Bruce ser ut precis som Bruce, en blandning av Rambo och David Hasselhoff, scarfen knuten runt huvudet, jeansvästen och den svarta t-shirten. Efter 1 minut och 41 sekunder tystnar musiken till bakgrunden och Bruce ställer sig så nära mikrofonen så att man kan höra salivet porla på tungan, släpper händerna från gitarren, ungefär som att det han ska säga nu, kommer vara något väldigt viktigt. Rösten blir hes och Bruce upprepar samma rad om och om igen, "we'll dance until the dawn, babe, until the dawn, until the dawn". Ingenting händer. Bruce tittar ut över det stora publikhavet och sjunger samma rad en gång till, som om han letar efter ord. Som om orden inte räcker till. Ena handen dansar sin egen dans över huvudet, förvirrad och ensam och en liten del av den Bruce som poserade i skivhäftet till Nebraska kommer fram. Den där Bruce som fick Jeff Tweedy att skapa Wilco, den där Bruce som fick Henrik Berggren att skapa Broder Daniel, den där Bruce som stod med ena foten upptryckt mot ett elskåp i Atlantic City och verkade vara sådär förvirrad som bara en sjuttonåring kan vara, den där Bruce som sjöng om barackerna, brorsan och Johnny 99, han stod där, på en scen i Toronto och sökte efter saker att prata om, till tonerna av en Beatles-låt.


15. Paris Hilton

Det hade varit ett hån mot hela 2000-talet att inte ta med Paris Hilton på en lista av det här slaget. Hon är nämligen 2000-talet. Och nej, jag drar inte för stora växlar nu. Det bara är så. Vi älskar att läsa om henne, vi älskar att skratta åt henne och vi älskar att hata henne, men vet vi inte om att det är därför hon står där, för att hon älskar att bli skrattad åt, plåtad och exploaterad. Eller som Allmusic.com skrev, "känd för att vara känd". Ingenting beskriver Paris Hilton bättre än så och knappast något beskriver 2000-talet lika pricksäkert. Vi är fasta i en värld av plast, till att beskåda den största plastbiten av dom alla stå på den röda mattan och le framför kamerorna. Paris är vår tids Bob Dylan, i en värld där medborgarrättsrörelser och fredsdemonstrationer urartat i dokusåpagräl och Extreme makeover-program på bästa sändningstid. Till att stå där och bli tittad på, till att spegla våra känslor, vår vilsenhet, förvirringen och ängsligheten, utan att ha en aning om det själv. Utan att själv vara varken vilsen, förvirrad eller ängslig. Och kanske just därför; framknuffad i rampljuset; putsad, vaxad, och uppställd för oss att ha någonting att skratta åt.


16. Leibniz hjälper en man i Polen

En gång bad en polsk man Leibniz att skriva ett anförande åt honom som skulle övertala överkuckosarna i landet att välja honom till kung. Vid den tiden ansökte man tydligen om sådana poster. Det var alltså i mer eller mindre grad fråga om en CV. Leibniz tog sig an uppgiften med buller och bång, efter tre år blev han klar och hade då skrivit ner mer än 3000 sidor till sin vän. Vad Leibniz missade var att tronen redan för längesen hade tillsatts av en annan man.


17. Berkamp mot Argentina

Om jag bara skulle välja ut ett mål att viga resten av mitt liv till så skulle det antingen bli det här målet eller Maradonas solodribbling mot England. När Louis Van Gaal (tror jag det var) en gång fick frågan om vad han tyckte om Bergkamp så skakade han på huvudet och sa; puh, poesi på två ben. Skönheten i det här målet ligger lika mycket i bakgrunden och upprinnelsen till målet, som i själva målet: slutsekunderna i en kvartsfinal och en av det VM:ets bästa matcher, en match där allt hände och som bara kom att överskuggas spelmässigt av Hollands semifinal mot Brasilien; Ortega hade precis skallat Van Der Saar och blivit utvisad, och i alla rabalder som följde efter utvisningen fick Batistuta bollen och sköt den stenhårt i insidan av stolpen, och så när avgjorde för Argentina, istället fick Frank de Boer bollen, tittade upp över fältet som en general tittar på sina meniga sårade soldater, och slog en fyrtio meters krossboll till Bergkamp som var hårt uppvaktad av en Argentinsk försvarare men ändå lyckades ta ner bollen på foten, vända bort sin försvarare och lägga upp bollen i nättaket med ett vristskott, otagbart för målvakten. Målgesten, på klassiskt Bergkamp-manér, händerna utsträckta och sökande sig till ansiktet som om han inte hade någon aning om vad han ställt till med, fallande ner till gräset och jag har alltid undrat vad han tänkte på där, att han kan dö nu, med hedern i behåll, för han redan gjort allt som en människa kan göra. Det måste ha varit en underbar känsla.





18. Faye Adams - Shake a hand

Jag kom att tänka på det, dom där sidorna i slutet av On the road när Deans tumme har gått sönder. Sal är bränd, men dom kör en sista kväll. Går in på en rökig jazz-klubb och där sitter Slim Gaillard och kör en långsam C-Jam blues, svettet rinner från hans panna och Slim lutar sig fram mot mikrofonen, hans stora, uppspända ögon scannar av publiken och han säger big-orooooni med sån basröst att väggarna vibrerar och Dean svarar big orooooni och tror att Slim är gud och Sal tänker på den drömmen som Dean berättade om en gång, att hela världen var en big orooooni och att han hade en unge i magen och bredvid honom satt Slim Gaillard under en korkek. Jag vet inte varför jag tänkte på den storyn när jag hörde den här låten, men det är säkert de finaste sidorna i On the road och sidorna som fick Van the man att söka upp Slim och låta Slim spela C-Jam blues på ett piano medan han själv läste stycket i boken. Jag ser korkeken framför mig, jag ser Slim Gaillard och jag hör det här. Det är en röst som är bland det mäktigaste jag hört. Det är en röst som egentligen inte borde finnas annat än i storys som den här, i drömmar om hur stora, bastanta, jazzmusiker sitter under korkekar och gör just ingenting. Det är som att Faye Adams kan svälja hela världen i sin strupe. Som om hela världen darrar mellan hennes stämband, och hur vi, enligt Einsteins quote om att vi alla dansar till en osynlig ton, dansar till just det här; gråter, dör och föds till liv på nytt igen, till hennes dova, murrande röst. Det är en sån låt.


19. Galileo Galilei bjuder upp till dans

På den tiden var Galileo en av de mest hatade invånarna i Pisa, efter att han försökte bevisa att solen inte alls snurrade runt jorden utan att det förhöll sig tvärtom. Och därför stött sig med kyrkan. Ptolemaios hade skissat fram en hel kartvärld av elliptiska former som kunde förutse både solförmörkelser och kometer. Ändå var Galileo säker på sin sak. Nu tänkte han vända på steken och bjöd in till ett offentligt experiment som skulle hålla rum vid det lutande tornet. Hans motståndare hävdade att om det var som han påstod så skulle nämligen en sten som släpps från ett torn falla en bit från tornets fot när det landade, eftersom jorden roterade kring sin egen axel. Okay, sa Galileo och klättrade längst upp med en klot i sin famn. Släppte ner det, och fick bittert erfara, till folkets jubel, att stenen visst landade vid tornets fot. Du har fel, sa folket i stan. Det har jag inte alls, sa Galileo buttert och gick hem och tänkte fram nya experiment. Och tur var väl det.





20. Ferenc Puskas

Det är något vackert att bli ihågkommen som han som var det drivandet drevet i laget som var världens bästa lag men som aldrig vann någonting. Ungern hade på den tiden inte förlorat på fyra år, hade en förlustsvit på 33 landskamper, och hade på vägen till VM, som första lag vunnit mot England på bortaplan, när dom i den 34:e ställdes inför sin viktigaste match någonsin. VM-final mot Tyskland och samma Tyskland som dom hade slagit med 8-3 i gruppspelet bara någon vecka tidigare. Puskas var skadad men spelade ändå och gjorde 1-0-målet. Ungrarna ökade sedan på till 2-0, innan Tyskland kom igen och lyckades reducera, kvittera, ta ledningen med 3-2 och vinna matchen, som senare fick namnet "Undret i Bern". Tyskarna fick sin revansch för nederlagen i dom två världskrigen och ungrarna gjorde revolution två år senare. Det är något vackert med dom som aldrig vann och vad som hände efteråt. Puskas kom aldrig över förlusten och anklagade i flera år tyskarna för att ha fuskat sig till segern. Till slut fick tyskarna nog och stängde av Puskas från alla tyska arenor på livstid. I hemlandet förblev han en hjälte och ungefär 20 år efter förlusten döptes nationalarenan om efter honom. Vad mer finns där att minnas? Divan Puskas, som en gång, efter att han glömt att göra honnör för en general, och varpå generalen påpekat det, svarade: "Generaler finns det många, men det finns bara en Ferenc Puskas!". Det är med såna uttalanden som legender föds.


21. Feyerabend är för full för att hålla en föreläsning

Feyerabend var en av filosofins största rebeller, en filosofins John McEnroe, en filosofins Jack Nicholson. Och som rebeller har en benägenhet för att tyda sig till alkoholen, så var Feyerabend inget undantag. En gång när han skulle hålla en föreläsning vid universitetet i Berkeley, satt på dörren bara en lapp där det stod: "Jag mår inte bra, föreläsningen hålls imon istället." Följande dag satt en ny lapp, med samma ord och dagen efter satt återigen en lapp på dörren: "Jag sitter på krogen, kom dit." Studenterna gick dit och hittade Feyerabend berusad och i full sjå med att svepa ännu en öl. När han såg dom, bjöd han in dom, och höll föreläsningen vid bardisken.

posted by Alfredo Augusto @ 14:37 3 comments